Under molnet
En sen kväll i Skåne vid havet kan vara helt underbar. Vi går ner mot havet och ser plötsligt ett rådjur strosa runt bland vass och nyponbuskar vilka tyngs ner av vackra stora röda nyponfrukter. Rådjuret lyfter blicken en stund och tittar mot oss innan det fortsätter strosa vidare och till sist försvinner in i klitternas vegetation.
Vi står längst ut på Nabbens spets och tittar ut mot vidderna på Måkläppens långa sandrevlar. Vid denna årstid får man inte gå ut på dem så betraktelsen får ske på avstånd.
Vi bevittnar på håll hur havsörnen glider fram över reveln i jakt på villebråd. Stora flockar med fåglar lyfter och den låga kvällssolen lyser upp fåglarnas vingar mot den stålgrå himlen. Kaos utbryter en stund innan havsörnen seglar vidare i vindarna och följer kusten österut. Lugnet lägger sig igen och fåglarna fortsätter sina göromål.
Nu ser ljuset nästan overkligt ut. Måkläppens beväxtlighet lyses upp i varma gula och gröna toner. Måsarna lyser vita där de seglar fram i luften mot den gråblå himlen och solen skiner lågt från väster. Plötsligt lyser en regnbåge upp med alla sina vackra färger. Den sträcker sig från horisonten i söder in mot land. Det känns som den är nära men ändå är den så långt bort.
Häftiga moln drar in från Danmark, de sveper fort fram över himlen rakt emot oss där vi nu står på stranden som vätter mot väster. Havet bjuder på härliga vågor som träffar stranden med kraft. Jag står barfota och låter dem svepa in över mina fötter. Kamerastativet har jag tryckt ner så mycket jag kan i sanden och hoppas inte vågorna slår så hårt att det skakar.
Vattnet känns varmt då det slår över mina ben. Varmare än de starka salta vindarna som yr runt i håret. Jag fick lust att kasta mig ut i vågorna men gjorde det inte. Nu kommer den snart. Stunden jag väntat på. Stunden efter solen har glidit ner bakom horisonten och mörkret faller. En liten stund då jag kan få de bilder jag väntat på.
Molnen avlöser varandra och blir mörka och känns nästan hotfulla. Men de är ack så vackra. Det känns som man är helt ensam med havet i ett underbart universum. Långt ut i havet vid horisonten i väster glider ett fartyg sakta fram. Det lyser med alla sina lampor. Det blir en påminnelse om att mänskligheten ständigt är närvarande. Fast jag hade nog hellre stannat i mitt och havets universum själv just då.
Mörkret hade lagt sig helt och molnen hotade oss med regn så vi började sakta traska tillbaka på stigen som leder mot Falsterbos fyr. Plötsligt rör det sig i vassen och en nyfiken silhuett kikar fram och gästar oss. Det var en räv som ville utforska vem som traskade runt i mörkret. Med stor försiktighet närmade den oss och kom ut på stigen. Vi stannade och pratade med den. Den stod en bra stund och tittade på oss. Kanske den kände våra dofter. Sen skuttade den in bland buskarna och vassen igen.
Vi gick några steg till och den följde oss inne i buskarna men var fortfarande nyfiken på oss och kom ut på stigen igen. Vi satte oss på huk och den kom riktigt nära. En stund till fick vi tillsammans innan vi gick vidare på varsitt håll i natten.
Naturen är fantastisk i vårt Skåneland.
