På min resa norröver till Dalarna gjorde jag ett besök på en kuslig plats. Den nerlagda gamla mentalsjukhus- byggnaden Säters fasta paviljong vilken idag står helt övergiven. Det blev bilder i en kategori fotografering som jag inte brukar ta. Kände direkt att jag ville göra något speciellt med dem. Har konverterat dem till sv/vitt i Silver Efex Pro och det ligger en svag svag sepiaton över.
Historia:
En stor utredning gjordes i början av 1900-talet som visade att det saknades drygt 3.500 vårdplatser för psykiskt sjuka människor i Sverige. Man började bygga Säters Mentalhospital år 1905 och invigde 1912. Det blev 37 byggnader varav ca 20 var vårdpaviljonger.
Det byggdes även ett kapell och en patientkyrkogård anlades. Ungefär 800 personer är begravda här. Endast ett fåtal vita kors bär namn.
Vid den här tiden hade anläggningen över 830 patienter inkvarterade. Den mest kända patienten på Fasta paviljongen var Salaligans ledare Sigvard Nilsson-Thurneman.
Idag är större delen av områdets byggnader ombyggda eller rivna. Det bedrivs fortfarande sluten sluten psykiatrisk vård på området för grovt psykiskt instabila och våldsamma patienter.
Det finns dock en stor halvt förfallen paviljongbyggnad kvar från förr. Den vittnar om en tid som varit. Verksamheten i den paviljongen lades ner år 1989. År 2002 brann det på vinden och en del av taket rasade. Paviljongen var en av två säkerhetsavdelningar i Sverige för psykiskt sjuka personer som begått allvarliga vålds- och sexualbrott. Runt byggnaden på baksidan byggdes en nära 5 meter hög stenmur för att hindra rymningsförsök.
Det kändes verkligen att ångesten satt i väggarna här och man ville inte ens tänka på vad som hänt i dessa rum i de långa korridorerna. Det kändes nästan hemsökt. Inte för jag brukar vara skrockfull men det var något speciellt på denna plats. Det går många rykten om röster och spöken.
Idag är mycket av den gamla inredningen förstörd och det har målats grafitti nästan överallt. Men ändå känns det att tiden stått still här i alla dessa år. Det blev ett relativt kort besök. Rent fotografiskt var det intressant att ta den typen av bilder. I en bild hade jag väldigt lång slutartid och sprang in i bilden själv. En spännande idé men jag insåg sen att jag inte var förberedd på det för jag ser ju att jag hade helt fel kläder på mig. Jag får spara idén till ett annat tillfälle i någon annan byggnad kanske.
Titel: Därute
Titel: Skålen
Titel: Ljuset
Titel: Någon där?
Titel: Ögat
Titel: Når inte låset
Det är något speciellt med övergivna platser. Har själv varit på några ställen under årens lopp, bland annat Broby sanatorium i Göinge och tagit bilder. Man känner nästan hur människor våndats i dessa korridorer och små smala rum. Bra fångat!!!
/ Lars G.
Ja instämmer. Verkligen speciellt. Säkerligen många både sorgliga och dramatiska öden. Verkligen annorlunda fotosession. Tack
Jag är född och uppvuxen tre mil från Säters sjukhus. Ni vet hur det blir med ett ”sinnessjukhus” i närheten av där man bor. ”Akta dig så du inte hamnar på Säter”.
Min mamma, som hade MS, var svår att diagnostisera och på den tiden – 60 och 70-talen – fick hon ofta diagnosen att det var fel ställt i sinnet, och togs in på ”stormen” på Säter. Elchocker var näst intill rutin. 1997 dog min mamma i MS. Hon var då 53 år. Jag vet att mamma kände samhörighet med många av dem som intogs på Säter av fel orsaker. Tänk att vara helt frisk i huvudet och tvingas på någonting sådant.
En av Sveriges värsta brottslingar, Svartenbrandt, satt en tid på den fasta paviljongen. Det är rena sysaren att läsa Svartenbrandts biografi på Wikipedia.
Säters sjukhus har absolut en intressant, grym, och i många fall väldigt tragisk, historia. Det är verkligen vansinnigt – ! – att de byggnader som inte används, rivs ner.
Hej Ingrid. Ja, historien i väggarna känns när man går där inne. Tragiskt och tråkigt med alla feldiagnostiserade människor. Och tragiskt öde för din mamma. Det fanns mycket okunskap på den tiden.
Ha det gott. Med vänlig hälsning, Camilla
Snygga bilder blev det. Tycker om bilden där du gick in i.
Bra brut för det dystra ångesten. Jag tror mer på att vi själva fyller upp ångesten då man vet vad det var för ett ställe. Övergivna byggnader ger alltid kalla kårar. Jag själv har varit i en övergiven militärbyggnad som låg i skogen. Mitt i en sommar, husen började bli eller redan var i växternas våld. Ljuset var dunkelt inne och kände mig väldigt illa till mods. Var där helt själv och trodde nog att det var fullt med väsen. Men det var bara jag och mina skrämda tankar.
Tack för en intressant kommentar. Ja, historian sätter sina spår i bilderna och man bygger upp en känsla. Det är väl den förmågan som gör oss mänskliga. Förmågan att känna olika typer av känslor. Ibland trevliga och ibland mindre trevliga.
Tack för dina tankar. Må väl.
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Share On