Blog Fullwidth
Honungsört, Honungsfacelia eller Phacelia tanacetifolia är alla namn på en fantastiskt vacker och nyttig ettårig ört i underfamiljen indiankålsväxter i familjen strävbladiga växter. Den blir ca 75 cm hög och stjälken är försedd med fina, styva hår och kan ofta vara förgrenad upptill.
I bland annat Europa odlas den som kulturväxt inom den ekologiska odlingen men naturligt finner vi den i Nordamerika.
Det är en mångsidig, rikt blommande sommarblomma och odlas ofta som dragväxt för humlor, bin och fjärilar men även för att pryda trädgårdar. Den är en viktig födokälla för pollinerande insekter.
Den har djupgående rötter som drar upp näring ur djupa jordlager och därför slår man den ofta efter blomning och myllar ner den som gröngödsling i syfte att förbättra jorden på ett naturligt sätt.
Andra bra egenskaper den har är att attrahera blomflugor som gillar att äta bladlöss.
Hos en bekant ligger det ett stort fält där det nu två år i rad växt Honungsört. Förra året och i år fick jag en stor bukett med hem. Mobilbilden nedan är tagen på buketten ovanifrån.
Jag fick lust att ta riktigt nära bilder med extremt kort skärpedjup så jag satte på mitt gamla 50 mm Pentaconobjektiv med hela mellanringsatsen som består av 3 mellanringar. Då kan jag komma extremt nära. Pentacon har F 1.8 så full öppning gällde.
Det som lockade mig var de långt utstickande ståndarna. Bilderna nedan har jag tagit i buketterna hemma på balkongen eller i köket. Att fotografera på detta vis ute i fält i ett blåsigt Skåne är helt hopplöst. Det blåser ju här alltid och denna vår har varit extrem. Det är stativ som gäller och fjärrkontroll eller tidsutlösare. Och hålla andan, stå still och inte röra en fena.
Eftersom jag har så extremt kort skärpedjup skapar minsta lilla rörelse oskärpa. Att fotografera med Pentacon är svårt nog då det knappast ger någon skärpa alls så det som finns måste man vara rädd om.
Det blev en härlig bokeh med den lila färgskalan. Jag har nästan ingenting i förgrunden som blivit oskarpt utan det är bakgrunden som ”blurrar” ihop i det skärpedjupet.
I vissa bilder kunde jag associera till olika saker i fantasin. Därav mina titlar. Jag tycker det är lite kul att leta upp de där små detaljerna som ger associationer.
Jag tröttnade på vinden i år så jag tog in hela buketten i köket och satte den under lysröret i vasken. Det blev en annan färgskala med artificiellt ljus och även en del mörka skuggor undertill då lysröret belyste ovanifrån.
Tände taklampan i köket också som hade en annan färgtemperatur. Sen rotade jag fram min pannlampa och belyste buketten underifrån för att jämna ut ljuset. Den hade också en annan färgtemperatur. Och nu började det spåra ur.
Det blev väldigt många olika färger beroende på hur jag höll pannlampan. Jag hämtade en ficklampa till för att belysa med en lampa från var sida av blommorna.
Så där stod jag med ett lysrör, en taklampa, en tänd fläktlampa och en ficklampa i var hand. Alla med olika färgtemperatur. Frågan var nu bara hur jag skulle exponera. Ja, tidsinställning och armbågen går också bra då man ska trycka på knappen och ta bilden.
Framkallningen av RAW-filerna blev svår då kontraster och färgtemperaturer fick hanteras varsamt för att inte spåra ur. Lade inte värst mycket tid på att justera vitbalansen utan lät färgerna vara kvar och skapa en färgpalett med former och linjer istället.
En dag efter jobb var det lite sol kvar på balkongen så jag hämtade duschflaskan med vatten och sprutade på ”fuskdaggen”. Inget jag brukar göra ute i fält men har jag ändå experimenterat med lampor i en bukett kunde jag göra det med på balkongen. Jag fick fram lite ”bokeh-bollar”. Pentacon, och Helios med, är kända för att ge en bokeh med väldigt många ”bokeh-bollar”. Därför gillar jag att fotografera i äkta dagg med dem för det blir helt galet. Om solen skiner vill säga.
Honungsörten blev en favoritblomma för den är så mångsidig, nyttig, vacker och väldigt kul att fotografera. Jag gör det gärna igen.
Tjärö – En skärgårdspärla
I maj var vi lediga över Kristi Himmelsfärdshelgen och då åkte vi med föreningen PhotoNatura till Tjärö, en ö som ligger längs Blekinges kust. (på kartan>) Tjärö är ett Naturreservat och ingår i Natura 2000. Området består av en areal på 306 hektar, varav 83 hektar är land. I Jordeboken från 1659 kan man läsa att det bodde tre vuxna personer på Tjärö. Bebyggelsen ökade och på 1800-talet fanns det 6 gårdar. Man försörjde sig på jordbruk, fiske, båtbyggeri och stenhuggeri.
Det är en skärgårdsidyll med ekhagar och ädellövskog som blandas med enbuskar, hällmarker och klippstränder. Djuren betar på strandängarna och gräsmarkerna. Landskapet har formats av människan i generationer och man passerar många stengärden längs de lummiga vandringslederna. Berggrunden består av mindre sprickdalar med tydliga spår av inlandsisen i form av rundhällar med isräfflor och block. Det ligger flera holmar och skär i havet runt Tjärö.
På gräsmarkerna står Lila styvmorsviol, gul fetknopp och rosa tjärblomster för färgprakten. På ön växer också brudbröd, darrgräs, natt och dag och storrams samt orkidéerna Adam och Eva och nattviol. Vanliga andfåglar i Blekinge är Ejder, Vigg och Kanadagås. I snåren kan man på försommaren höra näktergalen och törnsångaren. Flera av de små holmarna och skären utanför Tjärö är fågelskyddsområden.
Det finns mysiga skärgårdsstugor för uthyrning och även restaurang och café på ön. Båten ut tar man från Karlshamn, Järnavik eller Matvik.
Vädret denna helgen var rätt blåsigt, kallt och molnigt. Inte precis en magisk ljum vår inte. Natten mellan fredag och lördag bjöd på norrsken som var det kraftigaste på 30 år och var synligt långt ner i Europa men med det molntäcke som låg över oss missade vi det. Natten efter var det stjärnklart och kunde finnas en liten chans för mer så mitt i natten gick vi ut till norra spetsen på ön. Lite svagt synligt i kameran färgades himlen rosalila men det var väldigt svagt och gick fort över. Blev inga bilder att hänga i julgranen så att säga.
Ekarna hade precis börjat slå ut i en ljus grön färg. Man kunde fortfarande se dess fantastiska grenverk. Många grenar var klädda av lav.
Alla gröna färgnyanser gjorde att en del bilder blev så röriga på ett sätt jag inte tycker om. Provade göra några till svart/vitt. Över lag har jag mina bilder mest i färg när jag fotograferar men ibland tycker jag man får fram de vackra strukturerna av träden mer när färgen försvinner. Vissa träd och enbuskar såg verkligen gamla ut. Väldigt vackra.
Denna bild kunde jag inte bestämma mig om den skulle vara i färg eller sv/vitt? Det blev en av varje helt enkelt. Den i färg visar mycket hur det såg ut i landskapet med alla färgtoner. Den i sv/vitt fick en struktur av allt ris, kvistar och grenar jag gillar. Tur det är digitalt nuförtiden så man enkelt kan göra en av var.
I avsaknaden av magiskt ljus fick man göra det bästa av situationen. I skogen närmst stugan där vi bodde växte det fin mossa och lav på stenar och träd. Satte på det gamla Pentacon-objektivet samt mellanringar och dök ner i den lilla världen. Och det gick att hitta färger, former och detaljer där. Skärpa däremot var det svårare med. Som det är med det gamla objektiven och när man fotograferar med bländare F1.8. Bokeh, strukturer och former kan man däremot få till.
Även om inte solen bidrog med ljus så går det att hitta ljusluckor i trädkronorna för att får till lite ”bokehbollar”.
De vita mandelblommorna, som blommar i maj-juni, fotograferade jag rakt mot den mörka marken och det gav fina kontraster när jag konverterade den till en sv/vit bild med lite hög kontrast i.
På Tjärö var det lätt att hitta den söta blomman Styvmorsviol (Viola tricolor). Den trivs på ängsbackar, klippavsatser och bergshällar och då var det ju perfekt att slå rot på Tjärö. Kärt barn har många namn och den har också kallats Skateblomster, natt och dag, trefaldighetsört, bergblomma, dagros och länsmansstövlar.
På nätet hittade jag en liten historia om hur namnet styvmorsviol kan ha kommit till. Det nedre kronbladet är styvmodern men sin breda bak och de två mellersta kronbladen är hennes två egna barn som får sitta och äta från smörfatet, dvs den gula fläcken i mitten. Det översta kronbladet får de två styvdöttrarna dela på men de når inte fram till ”smörfatet”.
Kunde inte hitta var denna historia kom från början men tyckte den var lite kul. Den finns i några olika versioner också.
Tack för sällskapet alla PN:are som var med. Alltid lika trevligt.
Då blev jag färdig att avsluta bloggen om Norgeresan i månadsskiftet september/oktober då Norska, Finska och Svenska Naturfotograferna/N hade ett gemensamt höstmöte. Tog lite tid att bli klar med sista inlägget men så blir det ibland.
Jag och en fotokompis förlängde ju resan och kom upp tidigare och stannade kvar lite längre. Förutom att fotografera myskoxarna, försöka hitta älgarna, ha föreningsmöte och fotografera landskapet så letade vi vattenfall.
Det blev några timmar vid det imponerade vattenfallet Storulfossen med omnejd. Vi ställde bilen vid den första lilla parkeringen intill vägen och gick ca 1 km in till floden. Därefter går man vidare längs med canyonen ca 1 km innan man kommer fram till fallet. Väldigt vacker promenad. Man kan komma dit från andra hållet också. Det finns en större parkering längre fram om man följer vägen en bit.
Fallet kan fotograferas ovanifrån och man kan också ta sig ner ner i canyonen där det faller ner. Där passade vi på att njuta av en lunch med varm soppa. Bättre fikaplats får man leta efter.
Vattnet faller ca 20 meter och fortsätter sen nedströms i den vackra canyonen. Det är ett tvillingvattenfall och tar sig alltså ner på två ställen. När man står där nere kan man bli rätt blöt och man får putsa linsen hela tiden. Det är vattendroppar i luften.
Ovan fallet har man en fin utsikt över Rondanes bergstoppar och marken är mjuk av den fina fönsterlaven som täcker stora ytor. Lavar växer långsamt och kan påverkas negativt då den plockas. I den svenska allemansrätten ingår det inte att plocka lavar eller mossor i stora mängder till försäljning. Jag har numera valt bort att ha den både i adventsljusstaken och i blomgrupper. Använder varken mossa eller lav till det. Det blir hö i mina grupper. Lite pyssligt men blir jättefint det också.
Vi hade en solig dag med blå himmel. Fint vykortsväder men kanske inte riktigt som jag vill ha det. Dock blev jag lite glad för molnen som svepte in lågt över bergstopparna och riktade mitt teleobjektiv mot dem.
Nere vid fallet hade jag ett polarisationsfilter på linsen för då får man fram regnbågen så fint i sina bilder när solen skiner.
Om man följde floden ovan fallet så rann den ganska snabbt nedför och det bildades små minifall längs vägen. Det var roligt att zooma in utsnitt på dem och ha lite längre slutartider. Det var rätt bra tryck på vattenflödet när vi var där. Det dånade rejält ifrån fallet.
På stenhällarna längs med floden växte det kartlav. Vilket underbart namn det är, Kartlav. Det såg verkligen ut som små kartor utlagda på de platta hällarna. Kartlav växer på sten, klippor och i bergiga områden med låga halter av luftföroreningar.
Den har en extremt långsam tillväxt. Beroende på var den växer ökar den med bara 0,25-0,6 mm per år radiellt utåt. Å andra sidan kan den ha en ålder av 1000 år eller mer. Häftigt!
Jag hittade inte bara kartor i dem utan även små gulliga figurer. Bara fantasin som sätter gränser här.
På vägen tillbaka till bilen då vi gick längs med floden fastnade jag hela tiden. De slingriga björkarna var så häftiga. En del av dem växte till och med neråt längs med canyonens bergsväggar.
Sista dagen innan hemfärd ville vi ta oss till något annat vattenfall och fick ett tips att åka till andra sidan av fjället där Myskoxarna fanns. Det tog en stund köra runt fjället men det var väldigt vackert överallt. Så som det är i Norge. Vi körde mot en liten by som heter Gjøra och fortsatte på Fjellgardsvegen mot Åmotan där vi hittade två vattenfall vid Åmotan Jenstadhaugen Kafe. Kaféet var stängt men vi hade god mat med oss så vi satt där och njöt och tittade på när Linddalsfallet slingrade sig ner.
Här fanns det lite höstfärger kvar och träden på bergssidorna var väldigt vackra.
Vi hittade också en serpentinväg som gick upp längs berget och då blev vi nyfikna och lite äventyrssugna. Det var en betalväg med bom och man fick bara stanna däruppe i 2 timmar. Vi körde upp och det var fantastiskt däruppe. Lite stressande med bara två timmar för vi ville se Linddalsfallet längre upp men det var svårt komma fram till fallet. Det fanns vandringsleder men när man bara har två timmar på sig så hinner man inte så mycket och dessutom kände vi inte till området.
Längst uppe kom vi fram till små stugor och en bit därefter tog vägen slut. Vi träffade en kvinna som vandrade och hon berättade lite om området. Och att de sett björn däruppe. Väldigt trevligt samtal. Vi vände i alla fall bilen och började slingra oss ner igen på grusvägen.
Det gick en lite bro över River Linndøla och trots vykortsvädret var vi ju tvungna att stanna där för en bild. Vilken underbar plats.
På den lilla grusvägen filmade jag genom bilrutorna med mobilen. Inte så superproffsig film men tog ändå med mobilklippet här för att man ska se lite av miljön däruppe.
Ja, då var denna sagan slut. En resa som innehöll det mesta. Underbar natur, trevligt umgänge med både gamla och nya bekantskaper. Storslagna landskapsvyer och vilda djur. Svårslaget skulle jag säga.
Välj gärna full HD kvalitet på det lilla kugghjulet och maximera visningsläget så ni ser den i större format.
Då var det dags för andra inlägget om höstmötet med Norska, Finska och Svenska Naturfotograferna/N som hölls i Norge månadsskiftet september/oktober. En hel dag vistades vi i Dovrefjell-Sunndalsfjella nationalpark i Myskoxarnas rike och hoppades få se dem. Myskoxarna de mystiska urtidsdjuren som lever vilt på fjället i denna fantastiska miljö.
En av de mest kända vyerna är Snøhetta, det högsta berget på Dovrefjell med sina 2 286 meter över havet. Denna dag var toppen insvept i dimma och låga moln likt mjuk sockervadd. Det finns en vandringsled till toppen som tar ca 5-7 timmar även om du är van vandrare men den tog vi inte denna dag. Tack och lov för vi gick ändå strax över 1 mil i terräng och det blev 31 våningar enligt min klocka. Men det var inte så jobbigt i det tempot vi höll dvs mycket sakta tempo.
Dovrefjell är ett av de sista intakta tundraekosystemen i Norden. En del nyckelarter hör hemma här såsom vilda renar, älgar, myskoxar och olika fåglar. Man kan också hitta högfjällens fåtaliga rovdjur såsom järven, fjällräven, jaktfalken, kungsörnen och ibland fjällugglor. Ringtrastar, fjällripor, fjäll- och ljungpipare häckar i området.
Vilda fjällrenar vandrar över Dovrefjells stora ytor. Den har på andra håll i Skandinavien antingen utrotats eller tämjts. De är otroligt skygga djur med ett väl utvecklat luktsinne och ger sig av vid minsta tecken på människokontakt. De vill helst ha några kilometers avstånd mellan sig och den arten.
Ett besök i fjällområdet är verkligen som att göra ett hopp tiotusentals år bakåt i tiden, till istiden.
Myskoxarna är de sista av de stora istidsdjuren. Under den senaste istiden, Weichsel för ca 20 000 år sedan, levde de sida vid sida med mammutar och ullhåriga noshörningar och så även i Sverige. Överlevaren efter denna tid var Myskoxen (Ovibos moschatus).
Myskoxarna på Dovrefjell härstammar från ett tio-tal individer från Grönland som planterades in på senare delen av 40-talet och introducerades som jaktvilt. Den klarade sig bra och blev i nutid en känd symbol i området. Den är också väldigt populär bland fjällturister och naturfotografer.
Flocken består av ca 250 individer. Men de ska skjuta 25 st och vill minimera stammen till 200 vintertid. ”>Mer om det i denna artikel
Myskoxen är ett respektingivande bastant djur som väger ca 225-400 kg och har en kroppslängd på 200-250 cm. De har en boghöjd på ca 130-165 cm och kan springa i 60 km/h. De lever i ca 10-20 år.
Brunsten är i Juli–September och honan är dräktig i ca 9 månader. En ko får en kalv i april-maj vart annat år. Eller två för det kan bli tvillingar. Kalven diar i ca 1-1,5 år och blir könsmogen vid 3-4 års ålder och tjuren är fullvuxen efter 5 år.
Sommartid äter de gärna vide, björk, kvanne, torta och andra örter nere i fjällbjörkskogarna. Vintertid äter de mest lavar, bärris, gräs och starr som de hittar under snön.
Den ser verkligen ut som en uråldrig varelse. Både hane och hona har horn. Dess tjocka ulliga päls gör att de inte fryser ens i -50 graders kyla. De yttre håren är kraftiga och långa och under dem har den en mjuk ull närmst kroppen som isolerar 8 ggr bättre än fårull. Förståeligt då är att den inte trivs i värme.
De är fridsamma djur men kan gå till anfall om de blir irriterade. Då är de direkt livsfarliga och människor har dödats av myskoxar på Dovrefjell. Därför rekommenderas det att hålla rejält säkerhetsavstånd.
Redan när vi åkte skyttelbussen från Hjerkinnhus mot Snøheim turisthytte AS stod det Myskoxar på vägen och gruffade lite med varandra. Så häftigt. Chauffören fick stanna till och smyga sig fram.
Vår grupp naturfotografer guidades av en erfaren guide som kände området och dess innevånare mycket väl. Han guidade oss till en grupp Myskoxar som gick och betade.
Han gav oss också instruktioner om hur vi skulle bete oss, vad vi kunde göra och inte göra och såg till att allt var säkert för båda arterna. Dvs Myskoxen och Homo Sapiens. Det kändes tryggt.
Han hade också mycket att berätta om området och dess innevånare.
Här hade vi turen att de stannade till på en plats som fortfarande hade lite höstfärger kvar. Annars hade de mesta höstlöven blåst bort på fjällen.
Så hur var vår dag med dessa mystiska urtidsdjur. Ja, den var helt underbar och den kan summeras såhär.
En grupp myskoxar bestående av några vuxna individer av både hanar, honor och en kalv lufsade runt och betade, lade sig ner för att vila, idisslade och ett par tog några snabbisar ett antal gånger, kalven diade och de kändes lugna, avslappnade och bekväma med oss.
Någon på nätet i en artikel jag läste beskrev dem som en idisslande pälshög men det tycker jag är lite synd att säga. Det är ett väldigt häftigt djur som har överlevt det mesta i dåtiden på denna planet. Jag hoppas de har en framtid också.
Och fotograferna då. Ja, inte så stor skillnad faktiskt på den arten. En grupp naturfotografer som lufsade efter en grupp myskoxar, de stannade, fikade, fotograferade, lade sig i den mjuka laven och vilade och kändes lugna, avslappnade och bekväma med Myskoxarna. Det var väl bara idisslandet och snabbisarna som inte utövades av den arten.
Eftersom vi hade gott om tid så tryckte jag på filmknappen några gånger. Jag är ingen direkt filmare men tycker det är lite roligt ändå. Speciellt vid sådana här tillfällen. Det blåste rätt bra och blev lite skakigt ibland. Jag har inte vassaste datorn längre så nytt program med bra verktyg klarar den inte längre men jag har iMovie i den så det fick duga. Men i iMovie saknar jag lite verktyg jag hade velat ha. Får fundera på en lösning på det om jag vill filma mer.
Det blir ett inlägg till längre fram från denna resa då min fotokompis och jag stannade lite längre och hade lite jakt på vattenfall.
Här är en ca 4,5 min ihopsatt film från dagen med de mystiska Myxoxarna.
Välj gärna full HD kvalitet på det lilla kugghjulet och maximera visningsläget så ni ser den i större format.
På tur i norsk natur
Gå på tur säger de i Norge. Och på tur till Norge bar det av i månadsskiftet september/oktober.
Naturfotograferna/N skulle ha höstmöte och detta år var det arrangerat med våra kollegor från Norge och Finland. Norska Naturfotograferna stod för värdskapet hela helgen och jag tackar dem speciellt för en fantastisk helg. Uttrycken ”mitt i naturen” eller ”mitt i spenaten” får sannerligen en sann innebörd i Norges fjällvärld.
Eftersom resan innebar nästan 100 mils bilkörning enkel väg innan vi nådde Furuhaugli Fjellhytter, där vi skulle bo, beslöt jag och en fotokompis att vi kör till Dovre lite innan helgen och stannar ett par dagar efter för att få ut lite mer av resan.
Vi kom upp på torsdagskvällen och installerade oss i en fin stuga som hade allt man behövde. Resan var väl planerad med mat och allt i förväg så att tiden kunde spenderas så mycket som möjligt ute i fält. Boendet låg nära väg E6 och på andra sidan vägen låg ett naturreservat vid namn Fokstumyra, norr om Dombås, som är känt för sina älgar och har ett väldigt rikt fågelliv. Fantastisk plats. Så nära.
På fredag eftermiddag skulle alla samlas för en presentation av helgen och av varandra. Sen blev det en liten kvällstur till Fokstumyra och älgarna innan middagen och kvällens aktiviteter med föredrag började.
Vi hade turen att få se en älgko med sin kalv. De stod bland de fina fjällbjörkarna på ganska långt håll men ändå. Vi fick sett dem.
Kvällen bjöd på föredrag om det arbetet som Statens Naturoppsyn (SNO) gör. Allt för att värna om området och dess känsliga djurliv. Väldigt intressant och informativt. Efter det visade Norska Naturfotografernas ordförande Roger Brendhagen oss fantastiska bilder på Dovres myskoxar. En liten aptitretare inför helgen kan man säga.
Utsnitt i en risig miljö tycker jag är kul och de vackra, krokiga, låga små björkarna hade ett vackert grenverk. Det fanns höstfärger på väg genom Norge upp till Dovre men uppe på fjället var det inte mycket löv kvar. Jag tycker ”nakna” träd är otroligt vackra. De ger en struktur i oredan som är en utmaning att fotografera.
Nedan bild är från sista kvällen innan vi åkte hem. Vi hade varit ute hela dagen men jag ville ändå ta en sista tur till Fokstumyra innan det blev mörkt. Några älgar såg jag inte men det blev ett fint ljusspel mellan molnen. Lite underexponering så fick jag fjällens mörka linjer under de sista solstrålarna. Hade man haft lite tur så hade en älg kommit in där som en silhuett men den bilden är kvar att ta.
På fredagen innan mötet passade vi på att besöka en plats som låg ganska nära. En halvtimmes körning bort ungefär. Vi åkte till Grimsdalen vilken är en fantastiskt vacker plats. För att komma upp där kör man upp på Grimsdalens betalväg. Väl uppe så öppnar sig en fantastisk vy över fjällen.
Det finns en fin fikaplats däruppe och nedan bild är en vy åt sydost. Längst ner ligger Tverrgjelbekken vilken tillsammans med Veslgrimsi bildar Grimse älv som rinner igenom Grimsdalen.
Dit ner skulle vi för att fotografera. Det var ingen lätt vandring i terrängen men den gick bra om man tog det lugnt. Lite jobbigare att gå upp igen men fotopauser på vägen upp så gick även det bra. Enligt min klocka gick vi 56 våningar och ca 1 mil det dygnet. Det kändes i benen och jag var väldigt tacksam för att jag envist cyklar i den skånska motvinden till vardags och tränar styrka. Jag bar ju också på min fotoryggsäck som konstant verkar vilja väga över 10 kilo. Hur jag än försöker ”banta” den på mina turer.
Väl uppe igen åt vi varm Gulashsoppa och njöt av utsikten. Ni kan tro den smakade gott där och då.
Även här försökte jag inte att bara titta på de ”stora” vyerna i landskapet utan zooma in och hitta utsnitt jag tyckte om.
Och även här fastnade jag för de krokiga, nakna och vackra fjällbjörkarna.
Berget bjöd på många olika färger och former där nere och man kan inte låta bli att tänka på de enorma naturkrafter som skapat platsen.
Där nere låg ett litet fall där det strömmande vattnet hade bildat en stor grop. Vattnet var väldigt grönt där. Mycket vackert.
Vädret den här dagen var jättefint i mångas ögon. Visst är det härligt med höstsolens värmande strålar när man sitter och fikar men rent fotografiskt är det inte mitt favoritväder. Då får man tänka annorlunda och det blev inte mycket himlar med i mina bilder. Det fanns moln som drog förbi på himlen men inga lyckades riktigt ”släcka lampan” och mildra de hårda skuggorna.
Mitt tele fick jobba en hel del med utsnitt istället. Det var lite soldis och bilderna blev lite kontrastfattiga men det gick att få fram information ur kamerans RAW-filer vid framkallningen.
Innan vi återvände till helgens aktiviteter och träffade de andra körde vi en liten sväng på vägen som går genom Grimsdalen. Stannade till ett par gånger och fotograferade längs vattnet.
Även här jobbade jag med utsnitt och även men långa slutartider. Det var bra drag i Grimse älvs vatten på många ställen.
Då var denna del av resan klar i bloggen och jag ska välja ut bilder till nästa inlägg. Då besöker vi Dovrefjell och de mystiska myskoxarna. Stay tuned.
I tiotusen år jag i den Skånska myllan satt mina spår.
I landskapet har jag vandrat och stoltserat med min vackra krona om hösten.
Landskapet har jag sett förändras.
Numera ser jag många andra spår resa sig i den sena septemberkvällens dimhöljda landskap.
Det är inte bara jag, Kronhjorten, som satt sina spår i tiotusen år.
Att i Skåneland åka ut en sen septemberkväll och sätta sig i det fuktiga gräset och gömma sig bakom en buske och bara lyssna efter det magiska bröl som kronhjorten gör har blivit en tradition numera. Att sen dimmorna stiger i skymningen och ger landskapet en underbar mystik är svårslaget. Och då plötsligt händer det. Den kronhjort som brölat borta i skogen står plötsligt där mitt ute på fältet med sin stolta krona i dimman. En hind springer snabbt förbi på kullen. En annan kronhjort försöker överrösta och tävla om vem som är störst och bäst. För mig är det tur att den stannar upp och står helt still och spanar för nu har mörkret lagt sig ganska mycket och slutartiderna blir långa. En eller två bilder sitter och sen åker vi hem lyriska och uppspelta. Och sover så gott.
Då var det dags att kika på vårens vita blommor som poserat framför mina linser. Trodde jag skulle hinna göra detta inlägg innan sommaren men då sommartemperaturen anlände redan i slutet av maj gick allt så fort och varade så kort tid. Datorn fick åter stå och damma igen. Det var otroligt skönt att vara ute i ljuset som visade sig många timmar på dygnet. Man hade längtat efter dessa ljuvliga ljusa kvällar och fick ta vara på dem. Små fototurer flera gånger i veckan till platser i min närmiljö stod på agendan. Och om jag ska vara ärlig var det nog mer än datorn som dammade igen därhemma.
Körsbärsträdet i Alnarpsparken blommade tidigt och det är tjusigt med de skira vita blommorna. Grenarna var ganska kala fortfarande då löven ännu inte hunnit täcka dem. De bildade ett grafiskt mönster i det sena motljuset på kvällen och det blev även en kontrast mellan vitt och svart som tilltalar mig. Det blir som ett mönster.
Vad är en vår utan fotografering av vitsippor? Ja, lika illa som ett inlägg om ”vårens vita” utan vitsippor. Det är lika självklart att fota vitsippor på våren som att ha däck på en bil eller styre på en cykel. Man måste helt enkelt ha nya bilder på dem varje vår. Förmodligen för att de är så vackra där de lyser vitt på marken i den ljusa skogen som ännu inte skuggas av trädkronornas löv. De är så efterlängtade efter den grå vintern att man får ny energi i kroppen bara av att se dem. Vitsipporna är också en tidig pollenkälla till nyvakna bin som gärna besöker dem. Alla vill njuta av dem.
Att sitta vid en porlande bäck är spännande. Det bildas häftiga skuggor av blommor som växer nära vattnet. Och då solen skiner blir det en härligt bubblig bokeh. En föränderlig bokeh då det rinnande vattnet i bäcken hela tiden glittrar av solens strålar.
Det är att kul komponera med ljusa och mörka nyanser. En vitsippa som träffas av solen står sig fint i en komposition med en nästintill svart bakgrund från en trästam i skugga. Jag tycker om att få till lite rymd i bildytan så det blir som en egen liten värld runt blomman. Vid bäcken ofta en väldigt bubblig sådan.
Att fotografera i skarpt solljus kan vara väldigt svårt och man får nyttja skogens skuggor lite lagom då den silar ljuset lite och dämpar det. Att ha en massa blommor framför motivet i förgrunden som faller in i oskärpa och solglitter i en bäck i bakgrunden kan ge en både soft men samtidigt lätt bubblig bokeh. Inte så ”vild” som i bilderna ovan men lite mjuk som i bilden här nedan.
Ramslöken är också en välkommen blomma på vårkanten. Och de doftar en stark lökdoft. Den är ganska sällsynt men i Skåne hittar vi den på några ställen. Man får plocka Ramslök men inte överallt. I naturreservaten är det inte tillåtet. Bladen är väldigt goda att göra ramslöks- och nässelsoppa på. En riktigt väldoftande vitaminkick. Dess blad påminner väldigt mycket om Liljekonvaljens blad så det gäller att man inte tar fel för Liljekonvaljen är giftig. Men det är nästintill omöjligt att ta fel om man vet hur båda blommorna doftar.
I kvällens sista solljus som letar sig fram i skogen kan man få ett vackert motljus i sina bilder. Där sitter man på marken och njuter tillsammans med ett gäng mygg för Ramslöken gillar att växa där det är fuktigt. Men vårens första myggbett ska man ju också genomlida.
Skogsstjärnan, även kallad Duvkulla, är en skir vacker vit blomma. Man kan hitta den på våren över hela landet och den trivs i många olika miljöer bara den får tillräckligt med ljus. Bäst gillar den löv- och barrskogar.
Här stod den väl inramad av Liljekonvaljens höga blad. En svårfotograferad miljö då alla blad står kors och tvärs men man får leta efter en lagom stor lucka mellan oskarpa blad i förgrunden att fotografera igenom och samtidigt ha koll på alla bladen i bakgrunden så de följer ett bra linjespel. Inte helt lätt och man får ha tålamod.
Rena kanter i bilderna tycker jag är viktigt att få till så inget stör. Det är mycket man ska koll på när man ligger på marken och utför en del konstiga gymnastiska rörelser för att hitta rätt fotovinkel. Varje säsong med vårblommor brukar ge en del träningsvärk i magmusklerna. Då känner man vilka muskler man missat träna under vintern.
Precis innan sommarmånaderna tar över, ungefär vid Mors dag, kommer Liljekonvaljens väldoftande vita blommor. Den är fridlyst i delar av landet. I Halland, Skåne och Örebro får du inte plocka dem alls. I Kronobergs, Stockholms och Södermanlands län samt på Öland får du inte gräva upp dem eller plocka till försäljning. I resten av landet finns inget förbud.
Min mor hade Liljekonvaljer i sin brudbukett och hon fick dem även i sin begravningsbukett. Jag tänker alltid på min mor då jag känner doften av Liljekonvaljer.
Några fler vårfärger kan jag gräva fram så jag är inte riktigt klar med våren här i bloggen. Får se när de kikar fram. Ha en skön sommar och njut av vår svenska natur. Förvalta den med förstånd.
Lurö & Djurö – Två av många öar i Vänern
Kristi Himmelsfärdshelgen åkte jag med PhotoNatura/PN till Lurö som ligger mitt ute i Vänern, längst söderut i Lurö skärgård. Under helgen gjorde vi även en dagstur till Djurö. Vi hade turen att ha en egen skeppare med jättefin båt. Dessutom finns det ingen bättre guide då Hans kan allt om öarna. Riktig lyx mitt ute i Vänern får jag säga. Vänerhavet var lugnt och fint då vi i strålande sol och blå himmel åkte iväg på den lite mer än 1 timme långa båtfärd från hamnen i Spiken ut mot Lurö.
Vi hade bokat det gamla ditflyttade fyrhuset på STF Lurö vandrarhem som ligger på gården Stenstaka. Fyrhuset är ett för Vänern typisk fyrhus till utseendet. Då PhotoNatura på denna resa firade sitt 35-års jubileum hade vi en kväll bokat in en alldeles magiskt god 3-rättersmåltid på Lurö Gästhärbärge & Krog. Efter intag av en förrätt med löjrom från Vänerns siklöja, en varmrätt med smörstekt abborre och till sist en smarrig efterrätt kunde man inte må bättre. Tänk vad man kan hitta mitt ute i Vänern.
Det var väldigt fint väder med strålande sol och mestadels blå himmel. En riktig svensk sommarhelg. Men det andra kallar finväder är inte alltid finväder för en naturfotograf. Mitt på dagen blev det väldigt hårt solljus som inte är så bra vid fotografering så då passade det utmärkt med utflykter på ön under ledning av Hans som berättade öns historia. Väldigt intressant historia om hur det var att leva på ön. Den var ju bebodd sen järnålder och fram till ca 1950-talet.
Läs gärna mer om Lurös platser och historia här> då det blir för mycket att få med i detta inlägg.
Kvällarna var precis så ljuvliga som svenska sommarkvällar kan vara. Lite svalka i luften och med ett alldeles fantastiskt ljus. Ganska snabbt blev jag medveten om hur lätt man kopplade av och njöt.
Det finns inga bilar på ön så det var väldigt tyst. Inga ljud som störde all fågelsång. Djupt inifrån den täta vassen och våtmarkerna kunde man höra Rördrommens (Botaurus stellaris) dova läte och utifrån Vänerhavet ekade Storlommens (Gavia arctica) rop. Båda gav oss den magiska känsla som fåglarna är kända för.
För en annan som bor i storstaden var det också en befrielse att man faktiskt kunde lägga sina saker obevakade utan att behöva oroa sig för att de kom i orätta händer.
Här hade vi verkligen en fantastisk natur några steg utanför husknuten. Det var bara att kliva ut med kameran och hitta motiv om man ville och när man ville. När man riktade blicken ut över Vänern kändes det verkligen som man tittade mot horisonten vid havet. Flera gånger använde jag felaktigt ord som ”kustlinjen” när vi pratade foto vid de fina stenhällarna.
Vänern, som ligger 44 m över havet, är otroligt stor och är Sveriges största insjö. Till ytan är Vänern 5450 km² och volymen är 153 km³. Du finner havsliknande miljöer med kala klippor och skär, stora sandstränder och grunda vikar. Här finns 22 000 öar, holmar och skär. Verkligen en imponerande sjö.
Det var bråda tider för Ladusvalorna (Hirundo rustica) som hade många hungriga magar i sina bon att mätta. Ladusvalor är beroende av flygande insekter som de fångar i flykten. De for fram och tillbaka till sina bon i en rasande fart och en matleverans till boet kan innehålla 300 små insekter. Därför trivs de i miljöer där det finns många insekter som på gårdar med djur. Det var ett väldigt kvittrande på dem.
Ladusvalan är en skicklig flygare som jag tycker är väldigt vacker att titta på. I augusti flyttar de ända ner till Sydafrika och återvänder till Sverige i april/maj. Att fota dem flygande är, i alla fall för mig, nästan omöjligt. Men de landade på bryggorna och satt på båtarna så då kunde även jag få till en bild.
Då import av olika biraser har gjort att det nordiska biet (Apis m. mellifera) trängts undan blev Lurö 1984 en parningsstation för vår nordiska biras. Vissa år används även ön Djurö på samma sätt. Båda platserna är perfekta för ändamålet då de ligger mitt ute i Vänern dit inga andra biraser kan ta sig ut. Lurö och Djurö har också väldigt många soltimmar vilket är gynnsamt. Varje sommar förs det ut ca 200-300 bidrottningar till Lurö för att bli befruktade. De får stanna ca en vecka och när de börjat lägga ägg hämtas de hem igen. Drottningarnas uppgift är att rädda det nordiska biet som är en hotad art. Läs gärna mer om det nordisk biet hos föreningen Nordbi>
Nu vet jag inte om det är ett nordiskt bi på min bild men det surrade väldigt i det blommande trädet. De sålde honung i Stenstaka som vi köpte med hem. Den är fantastiskt god.
Det blev en endagstur till Djurö nationalpark så direkt efter frukost styrdes båten ditut. Vänern var insvept i en tjock vit dimma och det var svårt att se men en van hand styrde båten. Efter lite mer än en timme såg vi till sist den vita kända fyren, Djurö fyr, komma fram ur dimman. Vi var framme. Dimman började lätta så smått och då såg man de fina krokiga träden vilka jag fotade från båten. Vilken skog vi hade framför oss. Den såg magisk ut.
Djurö skärgård består av ett 30-tal öar med huvudön Djurö längst i norr som är runt 155 hektar stor. Naturen på Djurö är relativt opåverkad och orörd. Här upplever man verkligen en natur som fått lov att sköta sig själv. Det finns fina vandringsleder att ta sig runt ön på. Dock är vissa delar skyddade fågelskyddsområden med beträdnadsförbud under perioden 1 april-31 juli. Man kan bland annat se fiskgjuse, lärkfalk, havstrut och strandskata i Djurö skärgård.
På de flesta öarna är hällmarkstallskog den dominerande vegetationstypen med inslag av lövträd. Man finner även fukthedar som består av gräshedar med ljung, blåbärstallskog och två mindre områden torr äng med dränerande sandjord.
Några mindre ytor kulturmark i anslutning till en äldre bosättning finns kvar då Djurö var bebodd sedan 1500-talet som mest med fyra familjer vika livnärde sig på fiske och odling i liten skala.
Ön har varit obebodd sen slutet av 1800-talet och aktiviteterna ersattes av jakt och jaktvillan byggdes. Dovhjort, kronhjort och rådjur jämte dalripor, fasaner och skogsharar planterades in på ön.
Det var som att går runt i en mystisk sagoskog och dimman silade fortfarande ljuset lite så det blev lite skogsbilder innan solen till sist vann och dimman försvann.
Här fastnade jag på en bild tagen av Leif Elison. Bilden här under tror jag är bilden jag tog då jag själv blev fotograferad. Ett magiskt träd som precis hade börjat få sina första vårblad. Så skirt ljusgröna i det solljus som nu tagit över och det var bara lite rester av dimman kvar.
Jag hade kunnat strosa runt här i flera dagar och fotografera. Man kan boka fyrvaktarbostaden på norra delen eller Djuröstugan på den södra delen om man vill övernatta. Vatten dricker man från Vänern och ute står ett hederligt gammalt utedass.
Det var en otrolig naturmiljö med artrikedom och biologiskt mångfald. Denna mångfald människan håller på att förstöra på planeten Jorden trots den är grunden till alla individer och arters existens inklusive vår egen. Vi har inte rätt att förstöra i naturen så dessa förutsättningar försvinner.
Riksdagen har antagit 16 miljömål för miljökvaliteten i Sverige. Detta för att nästa generation ska ärva ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Det går inte så värst bra med våra 16 miljömål och senaste utvärderingen visar sorgliga resultat.
Jag önskar att det finns många fler platser i Sverige än en liten ö i Vänern som bjuder på denna livsviktiga natur som är så viktig att bevara. Vi ska överlämna en natur som mår bra till våra barn, barnbarn och alla andra arter på planeten. Det är vår skyldighet.
Nästa bild tog jag från båten och den blev lite sådär i kvaliteten. Men jag tycker träden är magiska. Den fick bli konverterad till sv/vitt, pålagt en sepiaton, kontrasthöjning och vinjettering i bildbehandlingen.
Inte ofta jag ”går loss” så i min framkallning av en RAW-fil men ibland är det lite kul. Och i detta fallet blev bilden bättre enligt min smak.
Blåbär (accinium myrtillus) är ett nyttigt bär med hög näring, vitaminer och mineraler som har god inverkan på vår hälsa. Jag plockar ofta blåbär i Västergötland på senare delen av sommaren för att fylla frysen. I min Skånska närmiljö hittar jag inga blåbär så att uppleva dem i blomning i maj/juni har jag aldrig gjort. På Djurö var det läge att krypa ner på marknivå med makrot. Blåbärsblomman är en otroligt frostkänslig men vacker blomma och kommer samtidigt som bladen. Jag tycker den ser ut som en liten rund mörkröd lampa. Här gästad av en liten insekt.
Som jag skrev innan var kvällsljuset fantastiskt. Min stegräknare visade 51 771 steg på de tre heldagar vi hade på öarna. Den sista långa Lurövandringen runt hela ön stod för över 23 000 av dem och min fot, som jag vrickade några dagar innan resan, behövde vila. Då passade det bra att bara gå in i skogens dunkel som silade solens släpljus på kvällen och fotografera spindlar och spindelnät i blåbärsris och träd.
Det är vansinnigt kul att leka med ljuset genom att testa olika exponeringar, olika vinklar i motljuset och få till ljusexplosioner i alla möjliga färger av spindlarnas nät som i det kortaste skärpedjupet hamnade lite i skärpa men mest i oskärpa. På kameran satt mitt Sigma 150 mm makroobjektiv.
Säg den trevliga resa som varar för evigt. Det var dags att återvända till fastlandet. På vägen hem blev det lite sightseeing. Ett stopp vid ett vrak och ett stopp vid Läckö slott.
Skeppet Aila af Karlstad, numera kallad ”Matvraket” har legat lutad mot Södra Trädgårdsholmen i Lurö skärgård i 7 år. Aila af Karlstad byggdes 1908. Hon skulle, i april 2008, bogseras från Lidköping där hon tjänstgjort som restaurang till Karlstad. Hon slet sig i höjd med Lurö skärgård och drev på grund. Där ligger hon än och det verkar vara svårt att få bort henne då ägaren tydligen inte visar något intresse.
Andra arter visade dock intresse av den nu och både svalor och måsfåglar byggde bo på båten.
Här hade jag också kunnat spendera en hel dag om jag kunnat komma närmare. Jag tycker att rost är vackert på något vis och man kan hitta alla möjliga figurer på en rostig båt. Det blev ett par snäva utsnitt med telet i alla fall.
Väl framme i Spiken satt det fint med den berömda storsäljaren Fish and chips på Spikens brygga. Gjord på finaste vänergösen.
Jag vill passa på att tacka mina föreningsvänner med medföljande vänner för sällskapet denna fantastiska helg. Ni var också en viktig ingrediens till denna lyckade färd.
Våren – De små blå
Grått, grått, grått i en enda nyans i molnen. Lägg sen till den skånska blåsten och bristen på snö, is och mönster att roa sig med. Ja, det är den skånska vinterns vardag nuförtiden. Det känns som ett flertal av mina favoritmotiv på vintern har försvunnit de senaste två åren. Vintern är inte alls som jag vill ha den. Jag vill ha snö, minusgrader, frost och strukturerade ismönster och lite annat kul att fotografera.
Denna tristess varar i några månader och man tappar liksom sugen att damma av kameran. Men man kämpar på.
Plötsligt händer det att temperaturen stiger från +1 till över + 15 grader på ett par dagar. Varje år tycker man att våren exploderar fullständigt och det är en väldigt intensiv period för en som gillar att fotografera makro. Tiden räcker aldrig riktigt till. Denna våren är inget undantag. Känslan är absolut densamma.
Fast jag tycker det har gått ännu fortare i år. Aldrig har jag väl sett Vitsippor och Harsyra blomma samtidigt. Häggen och Syrenerna slog ut med några få dagars mellanrum. Jag läste att normalt sett brukar det vara 10-14 dagar mellan dem. Det känns absolut att klimatet förändrats och det känns lite sorgligt att veta att medeltemperaturen på planeten är på väg att stiga ännu mer. Men det kommer att finnas delar av världen som kommer att få stora problem och jag ska inte klaga på några förlorade motiv även om jag tycker det är trist.
Säsongen för makro fick alltså en rivstart och den första färgen på våren är blå. Den förevigade jag med början den 19 mars genom att leta upp lite skånska Blåsippor. Sen rullade färgerna på och man försökte hänga med i svängarna. Jag har varit lite dålig på att ta hand om mina bilder senaste året. Att sitta vid datorn har inte lockat mig. Men tänkte nu att jag skulle visa min vår i de olika färgnyanserna och börjar med ”De små blå” vackra blommorna jag hunnit med.
Njut av ljuset i naturen.
Bortglömda
Då fick man ta tag i det där som inte är lika kul som att fotografera. Det vill säga ta hand om sina bilder efteråt. Visst är det kul att framkalla någon direkt man kommer hem efter en fototur men efter det har de en tendens att bli liggande i mappar och man sorterar, rensar eller säkerhetskopierar inte så värst ofta.
En ny blomsäsong har nu startat och den gamla låg fortfarande osorterad i mapparna. Det håller ju inte i längden. Det var bara att plantera sig vid datorn några timmar och sätta igång.
Jag hittade då några bilder jag totalt glömt bort och som jag tänkt att jag skulle hantera sen. Ni vet det där sen som aldrig kommer. Här kommer en samling bilder från förra sommaren så vi blir påminda om vad vi nu har framför oss.
Den sista bilden är från januari i år. Ett snöfritt januari så den fick mer höstkänsla än vinterkänsla. I övrigt är jag lite osäker på om jag ens tycker om den. Men något tilltalar mig nog ändå.
Det var verkligen värt göra den långa resan till Tällberg för att delta i Naturfotografernas höstmöte. På lördagsmorgonen begav vi oss till Styggforsen Naturreservat för ett par timmars fotoexkursion och fikaintag i platsens trolska mystiska skog.
Styggforsen är en magisk kanjon där vattnet kastar sig nedför ett 36 meter högt fall. Platsen har en mycket intressant geologi. Bergväggarna längs forsen vittnar om ett meteoritnedslag som drabbade området för 377 miljoner år sedan. Ett område på ca en mil i diameter omformades och bildade en av världens största kratrar, 52 km stor, och kallas Siljanringen. Berglagren i Styggforsen, som består av skiffer, kalksten och sandsten, ställde sig på högkant.
Inslandsisens smältvatten har sen blottat och skulpturerat ut berggrunden. Man hittar granit och gnejs i väster och kalksten, sandsten och lerskiffer i öster. Platsen är av högt intresse för geologer. Man möts av en dramatisk och trolsk natur när man går vandringsslingan runt vattenfallet. Många växt- och djurarter gynnas av den kalkrika berggrunden.
Hösten hade gjort sitt antågande i den fina skogen och luften var sval och fuktig. Man hade kunnat stanna där i flera dagar för att fotografera. Kan rekommendera ett besök.
Vi hade ett trevligt program för helgen med många lärorika föreläsningar med fantastiska bilder därtill. Den goda maten på Gyllene Hornet och det trevliga sällskapet fulländade helgen.
Några bilder här nedan som visar platsen. Det var väldigt roligt att fotografera utsnitt längs bergväggarna.
Sommarbilder i rosa
Titel: Pink world
Att ha tid att leta färger, former och ljus är en lyx för en naturfotograf som man gärna prioriterar.
Det har varit en sommar med mycket bad och spontanfoto. Jag har inte suttit så mycket med framkallning av bilderna jag tagit i sommar. Inte haft lusten till det. Och det kanske är lite nyttigt att strunta i det också. Dels har värmen gjort att suget efter kvällsbad varit större än att vara inomhus efter jobbet. På semestern träffade vi lite kompisar och hade andra kul saker för oss. Foto har det blivit men kanske mer en del familjebilder som var väldigt trevliga att ta.
Då kameran och makrot varit med på många badturer blev det givet att fånga de motiv som var i den miljön i kvällsljuset och någon kväll var det nästan vindstilla. Lite ovanligt i Skåne. Då ville man verkligen inte köra hem. Många bilder går i rosa färgtoner då jag jagat insekter och spindlar i Rallarrosor och blommande Ljung i sommar. Här kommer tre av dem.
Dessa tre bilder ligger även på Instagram och VERO. Sök mig på @cmn1967 så hittar ni mig. Ha det gott.
Titel: Zipline
Titel: Pink bubbles
