Blog Fullwidth
I tiotusen år jag i den Skånska myllan satt mina spår.
I landskapet har jag vandrat och stoltserat med min vackra krona om hösten.
Landskapet har jag sett förändras.
Numera ser jag många andra spår resa sig i den sena septemberkvällens dimhöljda landskap.
Det är inte bara jag, Kronhjorten, som satt sina spår i tiotusen år.
Att i Skåneland åka ut en sen septemberkväll och sätta sig i det fuktiga gräset och gömma sig bakom en buske och bara lyssna efter det magiska bröl som kronhjorten gör har blivit en tradition numera. Att sen dimmorna stiger i skymningen och ger landskapet en underbar mystik är svårslaget. Och då plötsligt händer det. Den kronhjort som brölat borta i skogen står plötsligt där mitt ute på fältet med sin stolta krona i dimman. En hind springer snabbt förbi på kullen. En annan kronhjort försöker överrösta och tävla om vem som är störst och bäst. För mig är det tur att den stannar upp och står helt still och spanar för nu har mörkret lagt sig ganska mycket och slutartiderna blir långa. En eller två bilder sitter och sen åker vi hem lyriska och uppspelta. Och sover så gott.
Då var det dags att kika på vårens vita blommor som poserat framför mina linser. Trodde jag skulle hinna göra detta inlägg innan sommaren men då sommartemperaturen anlände redan i slutet av maj gick allt så fort och varade så kort tid. Datorn fick åter stå och damma igen. Det var otroligt skönt att vara ute i ljuset som visade sig många timmar på dygnet. Man hade längtat efter dessa ljuvliga ljusa kvällar och fick ta vara på dem. Små fototurer flera gånger i veckan till platser i min närmiljö stod på agendan. Och om jag ska vara ärlig var det nog mer än datorn som dammade igen därhemma.
Körsbärsträdet i Alnarpsparken blommade tidigt och det är tjusigt med de skira vita blommorna. Grenarna var ganska kala fortfarande då löven ännu inte hunnit täcka dem. De bildade ett grafiskt mönster i det sena motljuset på kvällen och det blev även en kontrast mellan vitt och svart som tilltalar mig. Det blir som ett mönster.
Vad är en vår utan fotografering av vitsippor? Ja, lika illa som ett inlägg om ”vårens vita” utan vitsippor. Det är lika självklart att fota vitsippor på våren som att ha däck på en bil eller styre på en cykel. Man måste helt enkelt ha nya bilder på dem varje vår. Förmodligen för att de är så vackra där de lyser vitt på marken i den ljusa skogen som ännu inte skuggas av trädkronornas löv. De är så efterlängtade efter den grå vintern att man får ny energi i kroppen bara av att se dem. Vitsipporna är också en tidig pollenkälla till nyvakna bin som gärna besöker dem. Alla vill njuta av dem.
Att sitta vid en porlande bäck är spännande. Det bildas häftiga skuggor av blommor som växer nära vattnet. Och då solen skiner blir det en härligt bubblig bokeh. En föränderlig bokeh då det rinnande vattnet i bäcken hela tiden glittrar av solens strålar.
Det är att kul komponera med ljusa och mörka nyanser. En vitsippa som träffas av solen står sig fint i en komposition med en nästintill svart bakgrund från en trästam i skugga. Jag tycker om att få till lite rymd i bildytan så det blir som en egen liten värld runt blomman. Vid bäcken ofta en väldigt bubblig sådan.
Att fotografera i skarpt solljus kan vara väldigt svårt och man får nyttja skogens skuggor lite lagom då den silar ljuset lite och dämpar det. Att ha en massa blommor framför motivet i förgrunden som faller in i oskärpa och solglitter i en bäck i bakgrunden kan ge en både soft men samtidigt lätt bubblig bokeh. Inte så ”vild” som i bilderna ovan men lite mjuk som i bilden här nedan.
Ramslöken är också en välkommen blomma på vårkanten. Och de doftar en stark lökdoft. Den är ganska sällsynt men i Skåne hittar vi den på några ställen. Man får plocka Ramslök men inte överallt. I naturreservaten är det inte tillåtet. Bladen är väldigt goda att göra ramslöks- och nässelsoppa på. En riktigt väldoftande vitaminkick. Dess blad påminner väldigt mycket om Liljekonvaljens blad så det gäller att man inte tar fel för Liljekonvaljen är giftig. Men det är nästintill omöjligt att ta fel om man vet hur båda blommorna doftar.
I kvällens sista solljus som letar sig fram i skogen kan man få ett vackert motljus i sina bilder. Där sitter man på marken och njuter tillsammans med ett gäng mygg för Ramslöken gillar att växa där det är fuktigt. Men vårens första myggbett ska man ju också genomlida.
Skogsstjärnan, även kallad Duvkulla, är en skir vacker vit blomma. Man kan hitta den på våren över hela landet och den trivs i många olika miljöer bara den får tillräckligt med ljus. Bäst gillar den löv- och barrskogar.
Här stod den väl inramad av Liljekonvaljens höga blad. En svårfotograferad miljö då alla blad står kors och tvärs men man får leta efter en lagom stor lucka mellan oskarpa blad i förgrunden att fotografera igenom och samtidigt ha koll på alla bladen i bakgrunden så de följer ett bra linjespel. Inte helt lätt och man får ha tålamod.
Rena kanter i bilderna tycker jag är viktigt att få till så inget stör. Det är mycket man ska koll på när man ligger på marken och utför en del konstiga gymnastiska rörelser för att hitta rätt fotovinkel. Varje säsong med vårblommor brukar ge en del träningsvärk i magmusklerna. Då känner man vilka muskler man missat träna under vintern.
Precis innan sommarmånaderna tar över, ungefär vid Mors dag, kommer Liljekonvaljens väldoftande vita blommor. Den är fridlyst i delar av landet. I Halland, Skåne och Örebro får du inte plocka dem alls. I Kronobergs, Stockholms och Södermanlands län samt på Öland får du inte gräva upp dem eller plocka till försäljning. I resten av landet finns inget förbud.
Min mor hade Liljekonvaljer i sin brudbukett och hon fick dem även i sin begravningsbukett. Jag tänker alltid på min mor då jag känner doften av Liljekonvaljer.
Några fler vårfärger kan jag gräva fram så jag är inte riktigt klar med våren här i bloggen. Får se när de kikar fram. Ha en skön sommar och njut av vår svenska natur. Förvalta den med förstånd.
Lurö & Djurö – Två av många öar i Vänern
Kristi Himmelsfärdshelgen åkte jag med PhotoNatura/PN till Lurö som ligger mitt ute i Vänern, längst söderut i Lurö skärgård. Under helgen gjorde vi även en dagstur till Djurö. Vi hade turen att ha en egen skeppare med jättefin båt. Dessutom finns det ingen bättre guide då Hans kan allt om öarna. Riktig lyx mitt ute i Vänern får jag säga. Vänerhavet var lugnt och fint då vi i strålande sol och blå himmel åkte iväg på den lite mer än 1 timme långa båtfärd från hamnen i Spiken ut mot Lurö.
Vi hade bokat det gamla ditflyttade fyrhuset på STF Lurö vandrarhem som ligger på gården Stenstaka. Fyrhuset är ett för Vänern typisk fyrhus till utseendet. Då PhotoNatura på denna resa firade sitt 35-års jubileum hade vi en kväll bokat in en alldeles magiskt god 3-rättersmåltid på Lurö Gästhärbärge & Krog. Efter intag av en förrätt med löjrom från Vänerns siklöja, en varmrätt med smörstekt abborre och till sist en smarrig efterrätt kunde man inte må bättre. Tänk vad man kan hitta mitt ute i Vänern.
Det var väldigt fint väder med strålande sol och mestadels blå himmel. En riktig svensk sommarhelg. Men det andra kallar finväder är inte alltid finväder för en naturfotograf. Mitt på dagen blev det väldigt hårt solljus som inte är så bra vid fotografering så då passade det utmärkt med utflykter på ön under ledning av Hans som berättade öns historia. Väldigt intressant historia om hur det var att leva på ön. Den var ju bebodd sen järnålder och fram till ca 1950-talet.
Läs gärna mer om Lurös platser och historia här> då det blir för mycket att få med i detta inlägg.
Kvällarna var precis så ljuvliga som svenska sommarkvällar kan vara. Lite svalka i luften och med ett alldeles fantastiskt ljus. Ganska snabbt blev jag medveten om hur lätt man kopplade av och njöt.
Det finns inga bilar på ön så det var väldigt tyst. Inga ljud som störde all fågelsång. Djupt inifrån den täta vassen och våtmarkerna kunde man höra Rördrommens (Botaurus stellaris) dova läte och utifrån Vänerhavet ekade Storlommens (Gavia arctica) rop. Båda gav oss den magiska känsla som fåglarna är kända för.
För en annan som bor i storstaden var det också en befrielse att man faktiskt kunde lägga sina saker obevakade utan att behöva oroa sig för att de kom i orätta händer.
Här hade vi verkligen en fantastisk natur några steg utanför husknuten. Det var bara att kliva ut med kameran och hitta motiv om man ville och när man ville. När man riktade blicken ut över Vänern kändes det verkligen som man tittade mot horisonten vid havet. Flera gånger använde jag felaktigt ord som ”kustlinjen” när vi pratade foto vid de fina stenhällarna.
Vänern, som ligger 44 m över havet, är otroligt stor och är Sveriges största insjö. Till ytan är Vänern 5450 km² och volymen är 153 km³. Du finner havsliknande miljöer med kala klippor och skär, stora sandstränder och grunda vikar. Här finns 22 000 öar, holmar och skär. Verkligen en imponerande sjö.
Det var bråda tider för Ladusvalorna (Hirundo rustica) som hade många hungriga magar i sina bon att mätta. Ladusvalor är beroende av flygande insekter som de fångar i flykten. De for fram och tillbaka till sina bon i en rasande fart och en matleverans till boet kan innehålla 300 små insekter. Därför trivs de i miljöer där det finns många insekter som på gårdar med djur. Det var ett väldigt kvittrande på dem.
Ladusvalan är en skicklig flygare som jag tycker är väldigt vacker att titta på. I augusti flyttar de ända ner till Sydafrika och återvänder till Sverige i april/maj. Att fota dem flygande är, i alla fall för mig, nästan omöjligt. Men de landade på bryggorna och satt på båtarna så då kunde även jag få till en bild.
Då import av olika biraser har gjort att det nordiska biet (Apis m. mellifera) trängts undan blev Lurö 1984 en parningsstation för vår nordiska biras. Vissa år används även ön Djurö på samma sätt. Båda platserna är perfekta för ändamålet då de ligger mitt ute i Vänern dit inga andra biraser kan ta sig ut. Lurö och Djurö har också väldigt många soltimmar vilket är gynnsamt. Varje sommar förs det ut ca 200-300 bidrottningar till Lurö för att bli befruktade. De får stanna ca en vecka och när de börjat lägga ägg hämtas de hem igen. Drottningarnas uppgift är att rädda det nordiska biet som är en hotad art. Läs gärna mer om det nordisk biet hos föreningen Nordbi>
Nu vet jag inte om det är ett nordiskt bi på min bild men det surrade väldigt i det blommande trädet. De sålde honung i Stenstaka som vi köpte med hem. Den är fantastiskt god.
Det blev en endagstur till Djurö nationalpark så direkt efter frukost styrdes båten ditut. Vänern var insvept i en tjock vit dimma och det var svårt att se men en van hand styrde båten. Efter lite mer än en timme såg vi till sist den vita kända fyren, Djurö fyr, komma fram ur dimman. Vi var framme. Dimman började lätta så smått och då såg man de fina krokiga träden vilka jag fotade från båten. Vilken skog vi hade framför oss. Den såg magisk ut.
Djurö skärgård består av ett 30-tal öar med huvudön Djurö längst i norr som är runt 155 hektar stor. Naturen på Djurö är relativt opåverkad och orörd. Här upplever man verkligen en natur som fått lov att sköta sig själv. Det finns fina vandringsleder att ta sig runt ön på. Dock är vissa delar skyddade fågelskyddsområden med beträdnadsförbud under perioden 1 april-31 juli. Man kan bland annat se fiskgjuse, lärkfalk, havstrut och strandskata i Djurö skärgård.
På de flesta öarna är hällmarkstallskog den dominerande vegetationstypen med inslag av lövträd. Man finner även fukthedar som består av gräshedar med ljung, blåbärstallskog och två mindre områden torr äng med dränerande sandjord.
Några mindre ytor kulturmark i anslutning till en äldre bosättning finns kvar då Djurö var bebodd sedan 1500-talet som mest med fyra familjer vika livnärde sig på fiske och odling i liten skala.
Ön har varit obebodd sen slutet av 1800-talet och aktiviteterna ersattes av jakt och jaktvillan byggdes. Dovhjort, kronhjort och rådjur jämte dalripor, fasaner och skogsharar planterades in på ön.
Det var som att går runt i en mystisk sagoskog och dimman silade fortfarande ljuset lite så det blev lite skogsbilder innan solen till sist vann och dimman försvann.
Här fastnade jag på en bild tagen av Leif Elison. Bilden här under tror jag är bilden jag tog då jag själv blev fotograferad. Ett magiskt träd som precis hade börjat få sina första vårblad. Så skirt ljusgröna i det solljus som nu tagit över och det var bara lite rester av dimman kvar.
Jag hade kunnat strosa runt här i flera dagar och fotografera. Man kan boka fyrvaktarbostaden på norra delen eller Djuröstugan på den södra delen om man vill övernatta. Vatten dricker man från Vänern och ute står ett hederligt gammalt utedass.
Det var en otrolig naturmiljö med artrikedom och biologiskt mångfald. Denna mångfald människan håller på att förstöra på planeten Jorden trots den är grunden till alla individer och arters existens inklusive vår egen. Vi har inte rätt att förstöra i naturen så dessa förutsättningar försvinner.
Riksdagen har antagit 16 miljömål för miljökvaliteten i Sverige. Detta för att nästa generation ska ärva ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Det går inte så värst bra med våra 16 miljömål och senaste utvärderingen visar sorgliga resultat.
Jag önskar att det finns många fler platser i Sverige än en liten ö i Vänern som bjuder på denna livsviktiga natur som är så viktig att bevara. Vi ska överlämna en natur som mår bra till våra barn, barnbarn och alla andra arter på planeten. Det är vår skyldighet.
Nästa bild tog jag från båten och den blev lite sådär i kvaliteten. Men jag tycker träden är magiska. Den fick bli konverterad till sv/vitt, pålagt en sepiaton, kontrasthöjning och vinjettering i bildbehandlingen.
Inte ofta jag ”går loss” så i min framkallning av en RAW-fil men ibland är det lite kul. Och i detta fallet blev bilden bättre enligt min smak.
Blåbär (accinium myrtillus) är ett nyttigt bär med hög näring, vitaminer och mineraler som har god inverkan på vår hälsa. Jag plockar ofta blåbär i Västergötland på senare delen av sommaren för att fylla frysen. I min Skånska närmiljö hittar jag inga blåbär så att uppleva dem i blomning i maj/juni har jag aldrig gjort. På Djurö var det läge att krypa ner på marknivå med makrot. Blåbärsblomman är en otroligt frostkänslig men vacker blomma och kommer samtidigt som bladen. Jag tycker den ser ut som en liten rund mörkröd lampa. Här gästad av en liten insekt.
Som jag skrev innan var kvällsljuset fantastiskt. Min stegräknare visade 51 771 steg på de tre heldagar vi hade på öarna. Den sista långa Lurövandringen runt hela ön stod för över 23 000 av dem och min fot, som jag vrickade några dagar innan resan, behövde vila. Då passade det bra att bara gå in i skogens dunkel som silade solens släpljus på kvällen och fotografera spindlar och spindelnät i blåbärsris och träd.
Det är vansinnigt kul att leka med ljuset genom att testa olika exponeringar, olika vinklar i motljuset och få till ljusexplosioner i alla möjliga färger av spindlarnas nät som i det kortaste skärpedjupet hamnade lite i skärpa men mest i oskärpa. På kameran satt mitt Sigma 150 mm makroobjektiv.
Säg den trevliga resa som varar för evigt. Det var dags att återvända till fastlandet. På vägen hem blev det lite sightseeing. Ett stopp vid ett vrak och ett stopp vid Läckö slott.
Skeppet Aila af Karlstad, numera kallad ”Matvraket” har legat lutad mot Södra Trädgårdsholmen i Lurö skärgård i 7 år. Aila af Karlstad byggdes 1908. Hon skulle, i april 2008, bogseras från Lidköping där hon tjänstgjort som restaurang till Karlstad. Hon slet sig i höjd med Lurö skärgård och drev på grund. Där ligger hon än och det verkar vara svårt att få bort henne då ägaren tydligen inte visar något intresse.
Andra arter visade dock intresse av den nu och både svalor och måsfåglar byggde bo på båten.
Här hade jag också kunnat spendera en hel dag om jag kunnat komma närmare. Jag tycker att rost är vackert på något vis och man kan hitta alla möjliga figurer på en rostig båt. Det blev ett par snäva utsnitt med telet i alla fall.
Väl framme i Spiken satt det fint med den berömda storsäljaren Fish and chips på Spikens brygga. Gjord på finaste vänergösen.
Jag vill passa på att tacka mina föreningsvänner med medföljande vänner för sällskapet denna fantastiska helg. Ni var också en viktig ingrediens till denna lyckade färd.
Våren – De små blå
Grått, grått, grått i en enda nyans i molnen. Lägg sen till den skånska blåsten och bristen på snö, is och mönster att roa sig med. Ja, det är den skånska vinterns vardag nuförtiden. Det känns som ett flertal av mina favoritmotiv på vintern har försvunnit de senaste två åren. Vintern är inte alls som jag vill ha den. Jag vill ha snö, minusgrader, frost och strukturerade ismönster och lite annat kul att fotografera.
Denna tristess varar i några månader och man tappar liksom sugen att damma av kameran. Men man kämpar på.
Plötsligt händer det att temperaturen stiger från +1 till över + 15 grader på ett par dagar. Varje år tycker man att våren exploderar fullständigt och det är en väldigt intensiv period för en som gillar att fotografera makro. Tiden räcker aldrig riktigt till. Denna våren är inget undantag. Känslan är absolut densamma.
Fast jag tycker det har gått ännu fortare i år. Aldrig har jag väl sett Vitsippor och Harsyra blomma samtidigt. Häggen och Syrenerna slog ut med några få dagars mellanrum. Jag läste att normalt sett brukar det vara 10-14 dagar mellan dem. Det känns absolut att klimatet förändrats och det känns lite sorgligt att veta att medeltemperaturen på planeten är på väg att stiga ännu mer. Men det kommer att finnas delar av världen som kommer att få stora problem och jag ska inte klaga på några förlorade motiv även om jag tycker det är trist.
Säsongen för makro fick alltså en rivstart och den första färgen på våren är blå. Den förevigade jag med början den 19 mars genom att leta upp lite skånska Blåsippor. Sen rullade färgerna på och man försökte hänga med i svängarna. Jag har varit lite dålig på att ta hand om mina bilder senaste året. Att sitta vid datorn har inte lockat mig. Men tänkte nu att jag skulle visa min vår i de olika färgnyanserna och börjar med ”De små blå” vackra blommorna jag hunnit med.
Njut av ljuset i naturen.
Bortglömda
Då fick man ta tag i det där som inte är lika kul som att fotografera. Det vill säga ta hand om sina bilder efteråt. Visst är det kul att framkalla någon direkt man kommer hem efter en fototur men efter det har de en tendens att bli liggande i mappar och man sorterar, rensar eller säkerhetskopierar inte så värst ofta.
En ny blomsäsong har nu startat och den gamla låg fortfarande osorterad i mapparna. Det håller ju inte i längden. Det var bara att plantera sig vid datorn några timmar och sätta igång.
Jag hittade då några bilder jag totalt glömt bort och som jag tänkt att jag skulle hantera sen. Ni vet det där sen som aldrig kommer. Här kommer en samling bilder från förra sommaren så vi blir påminda om vad vi nu har framför oss.
Den sista bilden är från januari i år. Ett snöfritt januari så den fick mer höstkänsla än vinterkänsla. I övrigt är jag lite osäker på om jag ens tycker om den. Men något tilltalar mig nog ändå.
Det var verkligen värt göra den långa resan till Tällberg för att delta i Naturfotografernas höstmöte. På lördagsmorgonen begav vi oss till Styggforsen Naturreservat för ett par timmars fotoexkursion och fikaintag i platsens trolska mystiska skog.
Styggforsen är en magisk kanjon där vattnet kastar sig nedför ett 36 meter högt fall. Platsen har en mycket intressant geologi. Bergväggarna längs forsen vittnar om ett meteoritnedslag som drabbade området för 377 miljoner år sedan. Ett område på ca en mil i diameter omformades och bildade en av världens största kratrar, 52 km stor, och kallas Siljanringen. Berglagren i Styggforsen, som består av skiffer, kalksten och sandsten, ställde sig på högkant.
Inslandsisens smältvatten har sen blottat och skulpturerat ut berggrunden. Man hittar granit och gnejs i väster och kalksten, sandsten och lerskiffer i öster. Platsen är av högt intresse för geologer. Man möts av en dramatisk och trolsk natur när man går vandringsslingan runt vattenfallet. Många växt- och djurarter gynnas av den kalkrika berggrunden.
Hösten hade gjort sitt antågande i den fina skogen och luften var sval och fuktig. Man hade kunnat stanna där i flera dagar för att fotografera. Kan rekommendera ett besök.
Vi hade ett trevligt program för helgen med många lärorika föreläsningar med fantastiska bilder därtill. Den goda maten på Gyllene Hornet och det trevliga sällskapet fulländade helgen.
Några bilder här nedan som visar platsen. Det var väldigt roligt att fotografera utsnitt längs bergväggarna.
Sommarbilder i rosa
Titel: Pink world
Att ha tid att leta färger, former och ljus är en lyx för en naturfotograf som man gärna prioriterar.
Det har varit en sommar med mycket bad och spontanfoto. Jag har inte suttit så mycket med framkallning av bilderna jag tagit i sommar. Inte haft lusten till det. Och det kanske är lite nyttigt att strunta i det också. Dels har värmen gjort att suget efter kvällsbad varit större än att vara inomhus efter jobbet. På semestern träffade vi lite kompisar och hade andra kul saker för oss. Foto har det blivit men kanske mer en del familjebilder som var väldigt trevliga att ta.
Då kameran och makrot varit med på många badturer blev det givet att fånga de motiv som var i den miljön i kvällsljuset och någon kväll var det nästan vindstilla. Lite ovanligt i Skåne. Då ville man verkligen inte köra hem. Många bilder går i rosa färgtoner då jag jagat insekter och spindlar i Rallarrosor och blommande Ljung i sommar. Här kommer tre av dem.
Dessa tre bilder ligger även på Instagram och VERO. Sök mig på @cmn1967 så hittar ni mig. Ha det gott.
Titel: Zipline
Titel: Pink bubbles
Titel: Hoppet
Många gånger har man tänkt att man skulle ta sig upp till Hornborgasjön och bevittna det högljudda skådespel som varje vår äger rum där. I alla år har man hört tranorna ”tuta i skyn” då de flyger över Malmö på vårkanten och styr kosan norrut för att möta sina gelikar. Just vid Hornborgasjön samlas de i tusental och år 2019 slog de rekord med ca 27 000 tranor.
Sagt och gjort i år blev det av och vi åkte upp med ett par vänner. Det var ca 10 000 fåglar på plats då vi kom dit. Nu är jag ingen fågelfotograf och jag har inte bästa utrustningen för denna typen av fotografering men med min halvformatskamera, en konverter och mitt 200 mm teleobjektiv fick jag ihop lite brännvidd så jag kunde föreviga tranorna.
Titel: Stingslig
Man är alltid lite vilse när man kommer till en ny plats och dessutom ska fota sådant jag inte brukar fota men i sällskap av erfarna vänner fick vi de bästa tipsen. Det var en ljudnivå som överröstade det mesta och den ensamma lilla lärkan som drillade i skyn ovan tranorna hade inte mycket för det. Gick knappt att höra den.
Kiv och bråk, uppvisning och trandans varvat om vart annat mest hela tiden gjorde att man fängslades av dessa stora, vackra och ståtliga fåglar. Ljudligt sträckte de sina långa halsar och överröstade varandra med blicken mot skyn. Till en början blev det mest dokumentära bilder och man försökte fånga händelser.
Titel: Störst och bäst
Som vanligt behöver jag lite tid för att komma i ”fotomode” och se med de ”rätta ögonen” och jag testar mig mycket fram. En del dokumentärt fick man ju såklart ha från detta skådespel. Då vi steg upp tidigt stod vi redo på plats i gryningen och inväntade de bästa förutsättningarna. Tre morgnar på rad med väckning i ottan satte sina spår men det var det värt.
En morgon fick vi ett ljuvligt ljus, en morgon var molnig och sista morgonen blev det lite blandat. När solen steg upp i gryningen och kikade fram genom molnen var det perfekt att göra silhuettbilderna i motljuset. Även här försökte man hänga med i svängarna när det hände något speciellt.
Titel: Snackiga silhuetter
Titel: Show off
Då man fotat en del bilder i grått ljus, medljus, motljus, gryningsljus, stående tranor, hoppande tranor, ätande tranor, flygande tranor tröttnade jag lite för tyckte inte att jag fick till något som var annorlunda. Började experimentera med långa slutartider och multiexponeringar. Det senare är jag inte så van vid men jag hade ju gott om tid på mig att prova. Vid två tillfällen då jag hade lång slutartid lyfte hela flocken tranor framför oss och skapade sina egna formationer i min kamera.
Titel: Suddenly
Titel: Still standing
Och när tranorna mest åt eller i sakta mak traskade runt blev det lite kamerarörelse med lång slutartid. Det var ju ett hav av tranor. Jag blev förtjust i de milda färgerna. Den fina kontrasten med de gråa tranorna mot det varmgula torra gräset.
Titel: Halsar
Och så testade jag multiexponering med två bilder i kameran. Den ene tog jag då jag höll kameran så still jag kunde med kortare tid och den andre tog jag med kamerarörelse och längre slutartid. Där kunde man förlora sig en stund med det experimentet. Det var roligt.
Titel: Legs (Multiexponering 2 bilder i kameran)
Till slut var man helt snurrig på alla tusentals tranor och jag skulle försöka återge den känslan. Fotade tranorna lite längre bort. Plötsligt började de vandra. Tranorna i nederkant gick till vänster, i mitten till höger och i överkant gick de lite åt vänster igen. Jag gjorde en multiexponering med två bilder som hade ganska kort exponeringstid och så någon sekund mellan dem. Då bildade tranorna ett mönster. Ett vimmel av tranor i struktur.
Titel: Many (Multiexponering 2 bilder i kameran)
Emellanåt filmade jag lite med mobilen och kameran. Mest för att fånga ljudet. Satte ihop lite klipp i iMovie bara för skojs skull. Är lite blåsigt ibland och så kanske inte så lyckat att stå bredvid andra fotografer som fotar för det hörs i filmen. Men men….
Det var tre härliga dagar och det var en häftig upplevelse jag kan rekommendera.
Med sol, makrot och rödalger
Titel: Fångar ljuset
Äntligen fick vi lite blå himmel och sol i mina trakter. Blommorna börjar spira och våren gör sina försök även om det är rätt kyligt än. I vanliga fall brukar jag inte fotografera vid havet mitt på dagen i hårt solljus men denna söndag ville bärnstensletaren här hemma ner till havet och leta bärnsten längs Falsterbos stränder. Okej, sagt och gjort så packade vi ihop våra grejor och körde ner. Jag bestämde mig för att lämna landskapsutrustningen och stativet hemma och bara ta mitt gamla Canon 100 mm makro och ett par gamla vintagelinser med mig.
Eftersom det var mycket sol hoppades jag kunna fotografera något kul som havet spolat upp på stranden. Havet glittrar så fint i solen. Ganska snabbt hittade jag lite rödalger som låg blöta på stranden. Rödalger (Rhodophyta) är en grupp av vattenlevande alger. De flesta lever i saltvatten men en del i sötvatten.
De var fantastiskt roliga att fotografera med makrot och de glittrade så fint i solen vilket skapade en väldigt bubblig bokeh i det korta skärpedjupet. Att ligga på stranden i solen låter ju exotiskt men jag tror inte att gemene man associerar det till att en fotograf ligger i sjöstövlar längs strandkanten och fotograferar medans iskalla vågor slår in över fötterna. Man blir rätt kall när man legat där i ett par tre timmar och upplevt den lilla världen genom makrolinsen. Men det glömmer man när man har roligt och det var allt lite gott med sol på näsan. Vill absolut göra om det här snart igen och hoppas på att hitta fler roliga saker som havet bjuder på.
Titel: På en bädd
Titel: The hand
Titel: Antenner
Titel: Crazy light
Titel: Enjoyer
Titel: Dansa i ljus
En del bärnstensfynd gjordes under dagen och är det något som fångar varmt solljus så är det bärnsten. Av lite strandfynd som ett krabbskal, rödalger och en bärnsten fixade jag snabbt till en liten naturell fotostudio där i solskenet.
Titel: Guldljuset
Med västkusten framför linsen
Titel: Mjuka – Klipphällarna i Smögen blev till guld i solnedgången.
Oktober var en månad som jag verkligen var på tur som de säger på Norska. En tur jag gjorde var till västkusten för att träffa ett gott gäng fotokompisar. Att fysiskt träffas var man ju inte bortskämd med i denna pandemitid. Bodde gjorde vi hos en fotokompis i Kungshamn så det blev basen. Därifrån utgick vi till olika platser. Första kvällen färgades Smögens mjukt rundade klipphällar i guldfärg av solnedgången.
Titel: Virveln – Morgonens vågor slog ganska hårt mot klipporna.
Vi var uppe med tuppen på lördagsmorgonen och for iväg till Grosshamn på Ramsvikslandet för att möta soluppgången. Det är ett kustlandskap vars röda Bohusgranit är präglad av vinden och havets vågor. Bohusgraniten blandas även med andra yngre bergarter som ger fina färgskiftningar. Inlandsisen har satt sina spår i lanskapet och skapat spännande former längs kusten. Välfotograferad och välbesökt plats men ändå en upplevelse att besöka då man alltid hittar något fint att fotografera där.
Titel: På rad – När solen gick upp i öst blev himlen rosa i väst.
Lördagen bjöd på härligt blå himmel och solsken. En naturfotografs mardröm med andra ord. Om man inte fotar makro vill säga. Då vill jag gärna ha soliga förutsättningar. Men nu var det höst och det var allt lite gott att strosa runt i solen med näsan i vädret och njuta. Speglingarna från bodarna i hamnen var färgrika.
Titel: Tre speglingar – De fina röda stugorna och bodarna i Kungshamns hamn gav färggranna speglingar.
Grosshamn kallade på oss även på lördagskvällen så efter en smarrig middag blev det en tur till dit. Några moln kunde vädret bjuda på även om det var väldigt sparsamt. Klipporna är desto mer intressanta så jag lade horisonten högt så bara lite himmel kom med och lät klippornas former ta plats i bilden.
Titel: Karet – Längs kuststräckan hittar man många hällkar.
Titel: Former – Hällkaren hade väldigt fina former.
Hällkaren hade många vackra former och de var fyllda med spegelblankt vatten som färgades av himlen.
Titel: Bara en till
Det blev en lång kväll och det var helt mörkt när vi skulle gå tillbaka så pannlamporna kom till användning. Men man måste ju bara ta en till innan man packar ihop allt. En exponering på 1,5 minut sen fick jag ge upp.
Tack för en supertrevlig och rolig helg Heidi, Inger och Mia.
Marstrands figurer
Titel: Matchar
Förra helgen var vi på en weekendtur med Måns föräldrar till Tjuvkil och Marstrand. Eftersom Måns pappa har sin bror med fru i Tjuvkil så hyrde vi enkelt in oss på ett alldeles förträffligt Bed&Breakfast, nämligen Café Zanzibar B&B i Tjuvkil som drivs av Annelie Utter. Måns mamma fyllde år och det blev en kalasgod middag på Café Zanzibar med Annelies berömda Rökeritallrik med rökta räkor och rökt lax som hon själv röker på platsen. Kan verkligen rekommendera den. En smarrig start på helgen.
På lördagen tog vi oss ut på Marstrand och gick en runda i vintersolen. Vi hade verkligen tur med vädret. Nu var ju inte detta någon fotoresa så men kameran hängde ju med och det blev lite spontana bilder. En liten rödhake hoppade in i bilden när jag letade klippmönster och den tyckte jag det var synd att konvertera till svart/vitt men bilderna från is på vattenpölar och utsnitten från väggarna på Karlstens Fästning blev konverterade till svart/vitt och lite höjd kontrast på det. Det finns många filurer och figurer på ön Marstrand minsann.
Det var en mycket trevlig helg och sådana går ju alltid för fort. Men med oss hem hade vi goda minnen och väldigt vackra vaktelägg som Annelies söta Vaktlar hade värpt.
Titel: Under tapparna
Titel: Figuren
Titel: Oformad
Titel: Profilen
Titel: Näsan
Titel: Ghosts
Titel: Ljusare
Titel: The wall
I andra änden av Sverige
Titel: A piece of – En panoramabild över Lapporten insvept i moln tagen från Björkliden.
Äntligen kunde jag ta tag i denna bildskörd från oktober i år. För andra gången i mitt liv satte vi oss på tåget och for genom hela Sveriges avlånga land. Målet var även denna gång Björkliden i Lappland. Förra gången vi var där var det vinter och 1,5 meter snö så nu var man full av förväntan att se fjällets färgskala i höstskrud. Och full av förhoppning av att få se norrskenet dansa på himlen.
Vi åkte tåg från Malmö till Stockholm där vi bytte till nattåget. Måns och jag hade egen kupé och med i väskan hade vi allehanda smått och gott. Efter vi installerat oss dukade vi upp med ost, kex och lite gott att dricka till det. Riktigt mysigt och man var lagom trött när man satte i öronpropparna och vaggades till sömns av tågets rörelser. Och det går ganska bra att sova faktiskt. Visst kränger det till ibland så man vaknar till men man somnar om igen. De ljusa timmarna på dygnet roar man sig med att lyssna på en bok, sitta och prata och leka med mobilen. Längst bak i tåget kunde jag filma genom fönstret i dörren.
Här är en liten mobilfilm som visar hur det ser ut längs vägen och som avslutas med en vy över Rákkajohka i Björkliden en dimmig dag. (Välj gärna högsta kvalitet på filmen)
Väl framme i Björkliden hade vi hyrt en stuga i stugbyn Kåppas i vilken vi kunde självhushålla. Vi hade önskat en stuga med fin utsikt över Torneträsk och det fick vi. Vårt resesällskap anlände lite efter oss med hyrbilen de hämtat upp i Kiruna. Vi hade ju tänkt se oss lite omkring i landskapet så en bil var bra att ha.
Titel: Goodmorning Lappland – Gryning över Torneträsk sedd från Björklidens stugby.
Veckan inleddes med rätt fina färger på morgnarna. Dock tätnade molnen och svepte fram i olika höjder över bergen. Det var läckert när molnen svepte fram över bergstopparna. Dock såg inte prognosen för en stjärnklar himmel med norrsken så hoppfullt ut men den bevakades noga.
Titel: Glimten – Molnen svepte över bergen och ljuset kämpade med att kika fram i gliporna.
Eftersom molnen och dimmorna envist svepte in lanskapet och vi inte fick så mycket stjärnklara natthimlar blev det många dagsturer med bilen. Många fotostopp längs vägen och det var bara att traska ut i landskapet.
Titel: Håller ihop – De vackra små fjällbjörkarna.
De vackra fjällbjörkarna hade redan tappat sina löv men jag tycker de har så otroligt vackert grenverk så det gjorde inte så mycket.
Titel: Följsam
Ett par turer blev det till fjällälven Ábeskoeatnu i Abisko Nationalpark. Med sitt gröna vatten forsar den fram i en vacker canyon för att till sist mynna ut i ett lugnare delta och ut i Torneträsk, Scandinaviens största fjällsjö.
Titel: Abiskojåkka – Den oerhört vackra dalen i Abisko som är formad av inlandsisen.
Det gröna klara vattnet, de mörka branta klipporna av hårdskiffer och den ljusa dolomitkalkstenen skapade spännande kontraster som ramades in av höstfärger på marken.
Titel: Berries- Fantastiska färger i Abiskojåkka
När man vandrade längs canyonen såg man många fina utsnitt längs de branta klippväggarna.
Titel: Mjukt vs hårt – Den mjuka beväxtligheten mot de hårda klipporna skapade en annan form av kontrast.
Man kunde inte annat än fascineras av hur träd och växter lyckades hålla sig kvar och växa på de hårda klipporna.
Titel: Förgrenad – Inte ens hård sten hindrar de slingriga träden att slå rot.
Titel: Figurerna – Ytorna på stora stenar var fantastiskt spännande och fantasieggande.
Vid ett fotostopp längs vägen hittade vi stora vackra stenblock men olika sorters lav och växter på. Otroligt fantasieggande att leta utsnitt på stenarnas yta. Och otroliga färger.
Titel: Starkare – Vackert slingrar sig den lilla växten på stenen.
Att gå över ån för att hämta vatten behöver man inte göra i Björkliden. Det är bara att ta på sig och vandra uppåt fjället så kommer man till en mycket vacker plats. Vattnet i Rákkasjohka forsade fram med god fart ner mot Silverfallet för att sen rinna ut i Torneträsk. Vattnet har en fantastiskt klar ljusblå pastellfärg.
Titel: Djuphålan – En vandring upp på fjället i Björkliden till Rákkasjohka.
Dimman gäckade oss så den vackra utsikten mot Norska fjällen som man kan se i klart väder kunde vi inte fånga på bild denna gången. Men det blev andra bilder och den välfotograferade Lapporten fick ställa upp i många bilder. Dock inte i sin helhet många gånger då den ofta låg insvept i moln och dimma men det blev en annan typ av bilder.
Titel: Insvepta – Dimmorna svepte in hela landskapet av och an. Bakom sidan av fjället Njullá i Abisko ser man halva Lapportens gestalt i dimman.
Titel: Skymtar – Här skymtar vi Lapportens båda fjällsidor bakom fjället Njullá i Abisko. Fotad med tele från fjället i Björkliden.
Titel: Halvan – Namnet blev Halvan på grund av att det är halva lapporten vi ser.
Solen kämpade på så gott den kunde. Om man tittar riktigt noga längs molnkanten ser man tre fåglar som sätter lite perspektiv på vyn.
Titel: Lingonen – Både roligt att fota och att äta.
Att ligga raklång på magen med makrot eller ett gammalt vintageobjektiv måste man ju såklart också göra på fjället. Trots grå himmel gick det att hitta färger och de goda lingonen blev en härlig färgklick i bilderna.
Titel: Droppen – Fukt, regn och dimma varvat av och an gav många droppar på marken.
Dimman varvades vissa dagar med lite regn men vattendroppar kan vara nog så fina motiv. Och blöta regnkläder får man på köpet.
Titel: Det svarta – Ett annat gott bär, Kråkbäret.
Kråkbäret är ett gott bär. Det är hälsosamt och fullt av fibrer, flavonoider och skyddande antioxidanter. Mer än andra bär i vår natur.
Titel: Spejaren – Någon form av de många vitmossor som finns.
Denna mossa har jag inte lyckats artbestämma. Det är nog någon form av vitmossa. Tips emottages gärna. Bakom den lite nattfrost som gav lite vita kontraster.
Titel: Dreamy – Oändligt massa droppar.
Även om höstfärgerna lämnat fjällbjörkarna fanns det gott om dem på marken. Bara att krypa runt i dropphavet, äta lingon och kråkbär och leta motiv.
Nå, fick vi se stjärnor och norrsken på vår resa? Hur gick det med målet för vår resa egentligen.
Titel: Stars – Första kvällen vid en stenig strandkant längs Torneträsk. Väldigt stjärnklart men inte något norrsken att tala om.
Jodå, vi fick se stjärnor och norrsken. Kanske inte så mycket som vi önskat. Men då hade vi nattsuddet mest hela tiden och inte orkat vara ute på turer på dagarna så mycket som vi var. Inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga.
Sista dagen hade vi varit på en lång tur uppe på fjället i Björkliden. Med lagom möra ben traskade man ner till stugan då det mörknade. Där satte vi igång att laga en brakmiddag som bestod av Renskavsgryta och hemlagad potatismos med lingon och ett glas rött vin, eller två.
Jag och Marie tänkte vi skulle förbereda för hemfärd och gick till sopsorteringen som låg en bit bort från stugan. När vi tittade upp på himlen såg vi minsann stjärnor över Björklidens fjäll. Vi fick eld i den där bak och rusade in till grabbarna i stugan och började dra fram vinterkläder, pannlampor, kameraryggsäckar och stativ igen. Vi begav oss alla fyra iväg på en snabb vandring upp på fjället igen för att ställa oss på Aurora Viewpoint och hoppas. Jag vet inte om det var renskavsgrytan, envisheten eller önskan om norrsken som drev oss men upp kom vi och när vi ställt upp utrustningen och var redo började ljusa gröna flammor gestalta sig på himlen. Efter en stund ökade de i styrka och det var så vackert att man nästan glömde att fota. Lyckan var total. Vilken grand finale på vår vecka i Lappland.
Tack Måns, Marie och Thorsten för en härlig vecka i Lapplands landskap.
Titel: Svepande grönt – Det efterlängtade norrskenet.
Titel: Flamman – Norrskenet ett fantastiskt naturfenomen.
