Lurö & Djurö – Två av många öar i Vänern
Kristi Himmelsfärdshelgen åkte jag med PhotoNatura/PN till Lurö som ligger mitt ute i Vänern, längst söderut i Lurö skärgård. Under helgen gjorde vi även en dagstur till Djurö. Vi hade turen att ha en egen skeppare med jättefin båt. Dessutom finns det ingen bättre guide då Hans kan allt om öarna. Riktig lyx mitt ute i Vänern får jag säga. Vänerhavet var lugnt och fint då vi i strålande sol och blå himmel åkte iväg på den lite mer än 1 timme långa båtfärd från hamnen i Spiken ut mot Lurö.
Vi hade bokat det gamla ditflyttade fyrhuset på STF Lurö vandrarhem som ligger på gården Stenstaka. Fyrhuset är ett för Vänern typisk fyrhus till utseendet. Då PhotoNatura på denna resa firade sitt 35-års jubileum hade vi en kväll bokat in en alldeles magiskt god 3-rättersmåltid på Lurö Gästhärbärge & Krog. Efter intag av en förrätt med löjrom från Vänerns siklöja, en varmrätt med smörstekt abborre och till sist en smarrig efterrätt kunde man inte må bättre. Tänk vad man kan hitta mitt ute i Vänern.
Det var väldigt fint väder med strålande sol och mestadels blå himmel. En riktig svensk sommarhelg. Men det andra kallar finväder är inte alltid finväder för en naturfotograf. Mitt på dagen blev det väldigt hårt solljus som inte är så bra vid fotografering så då passade det utmärkt med utflykter på ön under ledning av Hans som berättade öns historia. Väldigt intressant historia om hur det var att leva på ön. Den var ju bebodd sen järnålder och fram till ca 1950-talet.
Läs gärna mer om Lurös platser och historia här> då det blir för mycket att få med i detta inlägg.
Kvällarna var precis så ljuvliga som svenska sommarkvällar kan vara. Lite svalka i luften och med ett alldeles fantastiskt ljus. Ganska snabbt blev jag medveten om hur lätt man kopplade av och njöt.
Det finns inga bilar på ön så det var väldigt tyst. Inga ljud som störde all fågelsång. Djupt inifrån den täta vassen och våtmarkerna kunde man höra Rördrommens (Botaurus stellaris) dova läte och utifrån Vänerhavet ekade Storlommens (Gavia arctica) rop. Båda gav oss den magiska känsla som fåglarna är kända för.
För en annan som bor i storstaden var det också en befrielse att man faktiskt kunde lägga sina saker obevakade utan att behöva oroa sig för att de kom i orätta händer.
Här hade vi verkligen en fantastisk natur några steg utanför husknuten. Det var bara att kliva ut med kameran och hitta motiv om man ville och när man ville. När man riktade blicken ut över Vänern kändes det verkligen som man tittade mot horisonten vid havet. Flera gånger använde jag felaktigt ord som ”kustlinjen” när vi pratade foto vid de fina stenhällarna.
Vänern, som ligger 44 m över havet, är otroligt stor och är Sveriges största insjö. Till ytan är Vänern 5450 km² och volymen är 153 km³. Du finner havsliknande miljöer med kala klippor och skär, stora sandstränder och grunda vikar. Här finns 22 000 öar, holmar och skär. Verkligen en imponerande sjö.
Det var bråda tider för Ladusvalorna (Hirundo rustica) som hade många hungriga magar i sina bon att mätta. Ladusvalor är beroende av flygande insekter som de fångar i flykten. De for fram och tillbaka till sina bon i en rasande fart och en matleverans till boet kan innehålla 300 små insekter. Därför trivs de i miljöer där det finns många insekter som på gårdar med djur. Det var ett väldigt kvittrande på dem.
Ladusvalan är en skicklig flygare som jag tycker är väldigt vacker att titta på. I augusti flyttar de ända ner till Sydafrika och återvänder till Sverige i april/maj. Att fota dem flygande är, i alla fall för mig, nästan omöjligt. Men de landade på bryggorna och satt på båtarna så då kunde även jag få till en bild.
Då import av olika biraser har gjort att det nordiska biet (Apis m. mellifera) trängts undan blev Lurö 1984 en parningsstation för vår nordiska biras. Vissa år används även ön Djurö på samma sätt. Båda platserna är perfekta för ändamålet då de ligger mitt ute i Vänern dit inga andra biraser kan ta sig ut. Lurö och Djurö har också väldigt många soltimmar vilket är gynnsamt. Varje sommar förs det ut ca 200-300 bidrottningar till Lurö för att bli befruktade. De får stanna ca en vecka och när de börjat lägga ägg hämtas de hem igen. Drottningarnas uppgift är att rädda det nordiska biet som är en hotad art. Läs gärna mer om det nordisk biet hos föreningen Nordbi>
Nu vet jag inte om det är ett nordiskt bi på min bild men det surrade väldigt i det blommande trädet. De sålde honung i Stenstaka som vi köpte med hem. Den är fantastiskt god.
Det blev en endagstur till Djurö nationalpark så direkt efter frukost styrdes båten ditut. Vänern var insvept i en tjock vit dimma och det var svårt att se men en van hand styrde båten. Efter lite mer än en timme såg vi till sist den vita kända fyren, Djurö fyr, komma fram ur dimman. Vi var framme. Dimman började lätta så smått och då såg man de fina krokiga träden vilka jag fotade från båten. Vilken skog vi hade framför oss. Den såg magisk ut.
Djurö skärgård består av ett 30-tal öar med huvudön Djurö längst i norr som är runt 155 hektar stor. Naturen på Djurö är relativt opåverkad och orörd. Här upplever man verkligen en natur som fått lov att sköta sig själv. Det finns fina vandringsleder att ta sig runt ön på. Dock är vissa delar skyddade fågelskyddsområden med beträdnadsförbud under perioden 1 april-31 juli. Man kan bland annat se fiskgjuse, lärkfalk, havstrut och strandskata i Djurö skärgård.
På de flesta öarna är hällmarkstallskog den dominerande vegetationstypen med inslag av lövträd. Man finner även fukthedar som består av gräshedar med ljung, blåbärstallskog och två mindre områden torr äng med dränerande sandjord.
Några mindre ytor kulturmark i anslutning till en äldre bosättning finns kvar då Djurö var bebodd sedan 1500-talet som mest med fyra familjer vika livnärde sig på fiske och odling i liten skala.
Ön har varit obebodd sen slutet av 1800-talet och aktiviteterna ersattes av jakt och jaktvillan byggdes. Dovhjort, kronhjort och rådjur jämte dalripor, fasaner och skogsharar planterades in på ön.
Det var som att går runt i en mystisk sagoskog och dimman silade fortfarande ljuset lite så det blev lite skogsbilder innan solen till sist vann och dimman försvann.
Här fastnade jag på en bild tagen av Leif Elison. Bilden här under tror jag är bilden jag tog då jag själv blev fotograferad. Ett magiskt träd som precis hade börjat få sina första vårblad. Så skirt ljusgröna i det solljus som nu tagit över och det var bara lite rester av dimman kvar.
Jag hade kunnat strosa runt här i flera dagar och fotografera. Man kan boka fyrvaktarbostaden på norra delen eller Djuröstugan på den södra delen om man vill övernatta. Vatten dricker man från Vänern och ute står ett hederligt gammalt utedass.
Det var en otrolig naturmiljö med artrikedom och biologiskt mångfald. Denna mångfald människan håller på att förstöra på planeten Jorden trots den är grunden till alla individer och arters existens inklusive vår egen. Vi har inte rätt att förstöra i naturen så dessa förutsättningar försvinner.
Riksdagen har antagit 16 miljömål för miljökvaliteten i Sverige. Detta för att nästa generation ska ärva ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Det går inte så värst bra med våra 16 miljömål och senaste utvärderingen visar sorgliga resultat.
Jag önskar att det finns många fler platser i Sverige än en liten ö i Vänern som bjuder på denna livsviktiga natur som är så viktig att bevara. Vi ska överlämna en natur som mår bra till våra barn, barnbarn och alla andra arter på planeten. Det är vår skyldighet.
Nästa bild tog jag från båten och den blev lite sådär i kvaliteten. Men jag tycker träden är magiska. Den fick bli konverterad till sv/vitt, pålagt en sepiaton, kontrasthöjning och vinjettering i bildbehandlingen.
Inte ofta jag ”går loss” så i min framkallning av en RAW-fil men ibland är det lite kul. Och i detta fallet blev bilden bättre enligt min smak.
Blåbär (accinium myrtillus) är ett nyttigt bär med hög näring, vitaminer och mineraler som har god inverkan på vår hälsa. Jag plockar ofta blåbär i Västergötland på senare delen av sommaren för att fylla frysen. I min Skånska närmiljö hittar jag inga blåbär så att uppleva dem i blomning i maj/juni har jag aldrig gjort. På Djurö var det läge att krypa ner på marknivå med makrot. Blåbärsblomman är en otroligt frostkänslig men vacker blomma och kommer samtidigt som bladen. Jag tycker den ser ut som en liten rund mörkröd lampa. Här gästad av en liten insekt.
Som jag skrev innan var kvällsljuset fantastiskt. Min stegräknare visade 51 771 steg på de tre heldagar vi hade på öarna. Den sista långa Lurövandringen runt hela ön stod för över 23 000 av dem och min fot, som jag vrickade några dagar innan resan, behövde vila. Då passade det bra att bara gå in i skogens dunkel som silade solens släpljus på kvällen och fotografera spindlar och spindelnät i blåbärsris och träd.
Det är vansinnigt kul att leka med ljuset genom att testa olika exponeringar, olika vinklar i motljuset och få till ljusexplosioner i alla möjliga färger av spindlarnas nät som i det kortaste skärpedjupet hamnade lite i skärpa men mest i oskärpa. På kameran satt mitt Sigma 150 mm makroobjektiv.
Säg den trevliga resa som varar för evigt. Det var dags att återvända till fastlandet. På vägen hem blev det lite sightseeing. Ett stopp vid ett vrak och ett stopp vid Läckö slott.
Skeppet Aila af Karlstad, numera kallad ”Matvraket” har legat lutad mot Södra Trädgårdsholmen i Lurö skärgård i 7 år. Aila af Karlstad byggdes 1908. Hon skulle, i april 2008, bogseras från Lidköping där hon tjänstgjort som restaurang till Karlstad. Hon slet sig i höjd med Lurö skärgård och drev på grund. Där ligger hon än och det verkar vara svårt att få bort henne då ägaren tydligen inte visar något intresse.
Andra arter visade dock intresse av den nu och både svalor och måsfåglar byggde bo på båten.
Här hade jag också kunnat spendera en hel dag om jag kunnat komma närmare. Jag tycker att rost är vackert på något vis och man kan hitta alla möjliga figurer på en rostig båt. Det blev ett par snäva utsnitt med telet i alla fall.
Väl framme i Spiken satt det fint med den berömda storsäljaren Fish and chips på Spikens brygga. Gjord på finaste vänergösen.
Jag vill passa på att tacka mina föreningsvänner med medföljande vänner för sällskapet denna fantastiska helg. Ni var också en viktig ingrediens till denna lyckade färd.
