Honungsört – En tjänstgörande skönhet
Honungsört, Honungsfacelia eller Phacelia tanacetifolia är alla namn på en fantastiskt vacker och nyttig ettårig ört i underfamiljen indiankålsväxter i familjen strävbladiga växter. Den blir ca 75 cm hög och stjälken är försedd med fina, styva hår och kan ofta vara förgrenad upptill.
I bland annat Europa odlas den som kulturväxt inom den ekologiska odlingen men naturligt finner vi den i Nordamerika.
Det är en mångsidig, rikt blommande sommarblomma och odlas ofta som dragväxt för humlor, bin och fjärilar men även för att pryda trädgårdar. Den är en viktig födokälla för pollinerande insekter.
Den har djupgående rötter som drar upp näring ur djupa jordlager och därför slår man den ofta efter blomning och myllar ner den som gröngödsling i syfte att förbättra jorden på ett naturligt sätt.
Andra bra egenskaper den har är att attrahera blomflugor som gillar att äta bladlöss.
Hos en bekant ligger det ett stort fält där det nu två år i rad växt Honungsört. Förra året och i år fick jag en stor bukett med hem. Mobilbilden nedan är tagen på buketten ovanifrån.
Jag fick lust att ta riktigt nära bilder med extremt kort skärpedjup så jag satte på mitt gamla 50 mm Pentaconobjektiv med hela mellanringsatsen som består av 3 mellanringar. Då kan jag komma extremt nära. Pentacon har F 1.8 så full öppning gällde.
Det som lockade mig var de långt utstickande ståndarna. Bilderna nedan har jag tagit i buketterna hemma på balkongen eller i köket. Att fotografera på detta vis ute i fält i ett blåsigt Skåne är helt hopplöst. Det blåser ju här alltid och denna vår har varit extrem. Det är stativ som gäller och fjärrkontroll eller tidsutlösare. Och hålla andan, stå still och inte röra en fena.
Eftersom jag har så extremt kort skärpedjup skapar minsta lilla rörelse oskärpa. Att fotografera med Pentacon är svårt nog då det knappast ger någon skärpa alls så det som finns måste man vara rädd om.
Det blev en härlig bokeh med den lila färgskalan. Jag har nästan ingenting i förgrunden som blivit oskarpt utan det är bakgrunden som ”blurrar” ihop i det skärpedjupet.
I vissa bilder kunde jag associera till olika saker i fantasin. Därav mina titlar. Jag tycker det är lite kul att leta upp de där små detaljerna som ger associationer.
Jag tröttnade på vinden i år så jag tog in hela buketten i köket och satte den under lysröret i vasken. Det blev en annan färgskala med artificiellt ljus och även en del mörka skuggor undertill då lysröret belyste ovanifrån.
Tände taklampan i köket också som hade en annan färgtemperatur. Sen rotade jag fram min pannlampa och belyste buketten underifrån för att jämna ut ljuset. Den hade också en annan färgtemperatur. Och nu började det spåra ur.
Det blev väldigt många olika färger beroende på hur jag höll pannlampan. Jag hämtade en ficklampa till för att belysa med en lampa från var sida av blommorna.
Så där stod jag med ett lysrör, en taklampa, en tänd fläktlampa och en ficklampa i var hand. Alla med olika färgtemperatur. Frågan var nu bara hur jag skulle exponera. Ja, tidsinställning och armbågen går också bra då man ska trycka på knappen och ta bilden.
Framkallningen av RAW-filerna blev svår då kontraster och färgtemperaturer fick hanteras varsamt för att inte spåra ur. Lade inte värst mycket tid på att justera vitbalansen utan lät färgerna vara kvar och skapa en färgpalett med former och linjer istället.
En dag efter jobb var det lite sol kvar på balkongen så jag hämtade duschflaskan med vatten och sprutade på ”fuskdaggen”. Inget jag brukar göra ute i fält men har jag ändå experimenterat med lampor i en bukett kunde jag göra det med på balkongen. Jag fick fram lite ”bokeh-bollar”. Pentacon, och Helios med, är kända för att ge en bokeh med väldigt många ”bokeh-bollar”. Därför gillar jag att fotografera i äkta dagg med dem för det blir helt galet. Om solen skiner vill säga.
Honungsörten blev en favoritblomma för den är så mångsidig, nyttig, vacker och väldigt kul att fotografera. Jag gör det gärna igen.
