Vattenfallsjakten i Norge

Landskap & Hav &Vyer / Naturfotograferna / 2 Comments / 4 februari 2024

Då blev jag färdig att avsluta bloggen om Norgeresan i månadsskiftet september/oktober då Norska, Finska och Svenska Naturfotograferna/N hade ett gemensamt höstmöte. Tog lite tid att bli klar med sista inlägget men så blir det ibland.

Jag och en fotokompis förlängde ju resan och kom upp tidigare och stannade kvar lite längre. Förutom att fotografera myskoxarna, försöka hitta älgarna, ha föreningsmöte och fotografera landskapet så letade vi vattenfall.

Det blev några timmar vid det imponerade vattenfallet Storulfossen med omnejd. Vi ställde bilen vid den första lilla parkeringen intill vägen och gick ca 1 km in till floden. Därefter går man vidare längs med canyonen ca 1 km innan man kommer fram till fallet. Väldigt vacker promenad. Man kan komma dit från andra hållet också. Det finns en större parkering längre fram om man följer vägen en bit.

Fallet kan fotograferas ovanifrån och man kan också ta sig ner ner i canyonen där det faller ner. Där passade vi på att njuta av en lunch med varm soppa. Bättre fikaplats får man leta efter.

Storulsfossen också känd för namnen Bruresløret eller Bridal Veil.

Vattnet faller ca 20 meter och fortsätter sen nedströms i den vackra canyonen. Det är ett tvillingvattenfall och tar sig alltså ner på två ställen. När man står där nere kan man bli rätt blöt och man får putsa linsen hela tiden. Det är vattendroppar i luften.

Ovan fallet har man en fin utsikt över Rondanes bergstoppar och marken är mjuk av den fina fönsterlaven som täcker stora ytor. Lavar växer långsamt och kan påverkas negativt då den plockas. I den svenska allemansrätten ingår det inte att plocka lavar eller mossor i stora mängder till försäljning. Jag har numera valt bort att ha den både i adventsljusstaken och i blomgrupper. Använder varken mossa eller lav till det. Det blir hö i mina grupper. Lite pyssligt men blir jättefint det också.

Vi hade en solig dag med blå himmel. Fint vykortsväder men kanske inte riktigt som jag vill ha det. Dock blev jag lite glad för molnen som svepte in lågt över bergstopparna och riktade mitt teleobjektiv mot dem.

Nere vid fallet hade jag ett polarisationsfilter på linsen för då får man fram regnbågen så fint i sina bilder när solen skiner.

Om man följde floden ovan fallet så rann den ganska snabbt nedför och det bildades små minifall längs vägen. Det var roligt att zooma in utsnitt på dem och ha lite längre slutartider. Det var rätt bra tryck på vattenflödet när vi var där. Det dånade rejält ifrån fallet.

På stenhällarna längs med floden växte det kartlav. Vilket underbart namn det är, Kartlav. Det såg verkligen ut som små kartor utlagda på de platta hällarna. Kartlav växer på sten, klippor och i bergiga områden med låga halter av luftföroreningar.

Den har en extremt långsam tillväxt. Beroende på var den växer ökar den med bara 0,25-0,6 mm per år radiellt utåt. Å andra sidan kan den ha en ålder av 1000 år eller mer. Häftigt!

Jag hittade inte bara kartor i dem utan även små gulliga figurer. Bara fantasin som sätter gränser här.

På vägen tillbaka till bilen då vi gick längs med floden fastnade jag hela tiden. De slingriga björkarna var så häftiga. En del av dem växte till och med neråt längs med canyonens bergsväggar.

Sista dagen innan hemfärd ville vi ta oss till något annat vattenfall och fick ett tips att åka till andra sidan av fjället där Myskoxarna fanns. Det tog en stund köra runt fjället men det var väldigt vackert överallt. Så som det är i Norge. Vi körde mot en liten by som heter Gjøra och fortsatte på Fjellgardsvegen mot Åmotan där vi hittade två vattenfall vid Åmotan Jenstadhaugen Kafe. Kaféet var stängt men vi hade god mat med oss så vi satt där och njöt och tittade på när Linddalsfallet slingrade sig ner.

Här fanns det lite höstfärger kvar och träden på bergssidorna var väldigt vackra.

Vi hittade också en serpentinväg som gick upp längs berget och då blev vi nyfikna och lite äventyrssugna. Det var en betalväg med bom och man fick bara stanna däruppe i 2 timmar. Vi körde upp och det var fantastiskt däruppe. Lite stressande med bara två timmar för vi ville se Linddalsfallet längre upp men det var svårt komma fram till fallet. Det fanns vandringsleder men när man bara har två timmar på sig så hinner man inte så mycket och dessutom kände vi inte till området.

Längst uppe kom vi fram till små stugor och en bit därefter tog vägen slut. Vi träffade en kvinna som vandrade och hon berättade lite om området. Och att de sett björn däruppe. Väldigt trevligt samtal. Vi vände i alla fall bilen och började slingra oss ner igen på grusvägen.

Det gick en lite bro över River Linndøla och trots vykortsvädret var vi ju tvungna att stanna där för en bild. Vilken underbar plats.

På den lilla grusvägen filmade jag genom bilrutorna med mobilen. Inte så superproffsig film men tog ändå med mobilklippet här för att man ska se lite av miljön däruppe.

Ja, då var denna sagan slut. En resa som innehöll det mesta. Underbar natur, trevligt umgänge med både gamla och nya bekantskaper. Storslagna landskapsvyer och vilda djur. Svårslaget skulle jag säga.