Utmaningens tid
Ja, utmaningens tid skulle man verkligen kunna kalla denna höst. Det har till och med varit utmanande att hitta tid att fotografera. Men det har hägrat andra utmaningar som påkallat min uppmärksamhet. Till exempel att stå på en scen och prata inför publik. Det har alltid varit en upplevelse jag medvetet undvikit på grund av scenskräck.
Nu fick jag en fråga om jag ville delta i något som heter Pecha Kucha på Vårgårda Naturfotofestival 2015. Och jag tog mod till mig att tacka ja.
Jag skulle tillsammans med 7 andra fotografer med olika bildstilar visa bilder. Detta innebar att man visade upp 20 bilder som vardera visades i 20 sekunder. När man väl hade startat kunde man inte påverka tiden själv utan man hade 6 minuter och 40 sekunder på sig att få fram det man ville ha sagt. Det var ingen lätt uppgift och krävde en del tankearbete och träning innan.
Otroligt hedrande att bli tillfrågad. Verkligen. Tänk att ens bilder passar på en så stor arena. Men otroligt nervöst att stå på Nordens största naturfotofestival och visa sina bilder inför en publik som bl a annat innehåller de största och bästa naturfotograferna i Norden. Och så ska man inspirera dem. Skulle man lyckas med det? Men det gick bra och efter några bilder kändes det lugnare. Själv hade jag väldigt kul åt att jag kom upp med min breda skånska dialekt efter Brita Edbergs härliga lappländska. Verkligen härliga kontraster. Det var så kul att jag nästan tappade tråden direkt haha.
Bara helgen efter ställde jag mig på scenen på Eslövs fotofestival och det var också nervöst men inte så svårt som Pecha Kuchan. Där kunde man styra tiden själv. Men det var ett helföredrag som innebar ca 45 minuter. Och i tankarna undrade man om man hade lyckats få ihop något som fångade publikens intresse så lång stund. Och jag skulle gå upp sist på dagen och försöka fånga publikens intresse efter att 5 st andra duktiga naturfotografer visat sina fantastiska bildvisningar. Nåväl tänkte jag är de vakna när det är över så är ju det ett plus i kanten i alla fall.
Jag äntrade scenen och faktiskt kändes allt lugnare direkt och det var faktiskt riktigt kul och kändes bra. Och alla var vakna när det var över :-).
Det som var allra roligast med båda dessa tillställningar var ju all positiv feedback man fick efteråt. Människor som kom fram och pratade och som sa att de blivit inspirerade av mina visningar. Otroligt kul. Tusen tack till alla.
Man kan ju undra nu om jag har botat min scenskräck. Vi får väl se. Men jag har sannerligen utmanat fobin med en rivstart. Nu ska jag smälta allt ett tag och bara njuta lite av efterdyningarna. Kameran ska luftas vid första bästa tillfälle som belöning.
Jag vet att många säger nej till sådant här och det är nog av någon anledning många tjejer som säger nej. Jag har varit en av dem. Men jag hoppas framförallt att mitt steg upp på en scen har inspirerat fler tjejer att våga säga ja. Har jag lyckats nå det målet så är det guld värt. Det finns så fantastiskt duktiga kvinnliga naturfotografer där ute som borde visa sina bilder och vara stolta över dem och sig själv. Våga säga ja. Vågade jag ställa mig på en scen med alla nerver på utsidan av skinnet så vågar ni.
Jag har gått ur dessa utmaningar med en känsla av stolthet. Just nu svävar man på små moln. Och jag vill inte hoppa av. Vi får se vart molnet för mig 🙂 Det blir en kul resa även om jag måste ta allt i min egen takt.
Och sist men inte minst så ett jättetack till alla arrangörer på båda tillställningarna, Vårgårda fotoklubb och Eslövs fotoklubb, vilka lagt ner ett otroligt arbete för att dessa dagar skulle bli så bra som möjligt. Vilka klippor.
Några höstfärger av varierande sort har jag i alla fall hunnit med. Och nu längtar jag efter iskristallerna, isfigurerna och de långa promenaderna på Måkläppen.
Ska försöka komma ihåg mina egna ord när jag måste skrapa bilrutan 🙂
Ha en riktigt trevlig helg därute i buskarna 😉
