Spår i dimman
I tiotusen år jag i den Skånska myllan satt mina spår.
I landskapet har jag vandrat och stoltserat med min vackra krona om hösten.
Landskapet har jag sett förändras.
Numera ser jag många andra spår resa sig i den sena septemberkvällens dimhöljda landskap.
Det är inte bara jag, Kronhjorten, som satt sina spår i tiotusen år.
Att i Skåneland åka ut en sen septemberkväll och sätta sig i det fuktiga gräset och gömma sig bakom en buske och bara lyssna efter det magiska bröl som kronhjorten gör har blivit en tradition numera. Att sen dimmorna stiger i skymningen och ger landskapet en underbar mystik är svårslaget. Och då plötsligt händer det. Den kronhjort som brölat borta i skogen står plötsligt där mitt ute på fältet med sin stolta krona i dimman. En hind springer snabbt förbi på kullen. En annan kronhjort försöker överrösta och tävla om vem som är störst och bäst. För mig är det tur att den stannar upp och står helt still och spanar för nu har mörkret lagt sig ganska mycket och slutartiderna blir långa. En eller två bilder sitter och sen åker vi hem lyriska och uppspelta. Och sover så gott.
