Blog Fullwidth

Att en skalbagge kan ge en så mycket spänning är svårt att tro. Men om man letat efter den i ca 3 år så är känslan väldigt pulshöjande när mötet äntligen kommer. Och det händer när man minst anar det. När jag gick på semester för tre veckor sedan så hade jag inte förväntat mig detta. Vi for iväg till Öland en vecka för att fota havet, bada, hälsa på bekanta och ha det lugnt och skönt. Satt och bläddrade lite i broschyrer där vi bodde och fick syn på en artikel om ekoxevisning veckan efter midsommar. Misstänkte att det var för sent att leta efter dem men vi körde ut och hittade till slut samlingsplatsen. Men vi hade ingen aning om vilket håll vi skulle gå på så vi gick först fel men till slut hittade vi stället där vi trodde det var.

Gick runt där och stirrade upp i träden en bra stund och solen började visa sig mer och mer. Det blev väldigt varmt och längtan efter ett dopp i havet började ta över så vi gav upp. På vägen tillbaka så stannade plötsligt Måns och tittade upp i ett träd. Där sitter en!!!! sa han. Och det gjorde det till min stora glädje. Det satt en jättefin Ekoxe, en hane, ca 3,5 meter upp i en ek på en tjock gren. Wow, vad häftigt och så stor den var. Den satt och åt på något det märktes. Och det flög bålgetingar fram och tillbaka hela tiden som också ville smaka på ekens goda sav.

Ekoxen , Lucans cervus, som först ligger som en ca 10 cm lång larv i en äggliknande kokong en bit ner i marken i över fem år och sen kommer fram kan uppnå en storlek på ca 8,5 cm om det är en hane och ca 4 cm om det är en hona. Hanen har ju den karakteristiska överkäken som inte går att ta miste på. Ekoxen är Blekinge läns landskapsdjur.
De svärmar ju ungefär vid midsommartid och framåt för att som fullvuxen bara leva några veckor. Hanen dör sen efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.

Ekoxen är en hotad art pga att glesa bestånd med gamla ädellövträd blir allt sällsyntare. Den verkar ha försvunnit från flera av sina gamla lokaler. Den hotas också av vildsvinen som anser dess larv vara smaskens. Arten omfattas dock av EU´s habitatdirektiv bilaga 2, (listan) vilket innebär att den ska skyddas i nätverket Natura 2000. Vad som behövs är att hålla gamla trädbevuxna hagmarker och parker öppna och inte låta dem växa igen. Det behöver också ligga grövre död ved i skogen.

Det blev en god stund där vid trädet och det var inte helt enkelt att få till det. Först blev det många artbilder. Dock hade vi en gren med löv som stack ut en bit under på ena sidan av trädet så man kunde försöka skapa en form av bokeh i bilden. Försökte också ta den från olika sidor av trädet så att vad som är upp och ner i mina bilder är lite svårt att bedöma. Kändes mest som det var jag som var upp och ner. Att stå med teleobjektiv i den positionen är tungt och det kändes efteråt. Men man glömde bort sig i tid och rum av den häftiga händelsen.

På marken hittade vi delar av två döda ekoxehanar. Vi förflyttade oss försiktigt för tänkte det kunde komma fler. Och mycket riktigt. Rätt vad det var kom en hona som satt kurs mot barken på trädet där hon kröp in i en hålighet. Hanen vi såg först satt väldigt mycket i samma position men ibland rörde den sig lite för den verkade bli irriterad på bålgetingarna.

Vi återvände dit för att se vad den gjorde i tre dagar. Andra dagen när vi satt en bit ifrån och fikade såg vi något som kom flygande ifrån skogskanten vid den stora hagen. Det var en annan ekoxehane. Den visste precis vart den skulle och landa. Det blev en liten kraftmätning men till slut fick den ge upp. Den surrade runt några varv ovanför oss och till sist flög den rakt bort mot samma skogskant igen. Fascinerande hur den kunde vara så målmedveten och styra rakt mot stället. Jag kan inte så mycket om deras sätt att kommunicera med varandra eller känna dofter men på något sätt visste den vart den skulle. Jag hann inte alls med att fota den flygande men Måns hann med lite bättre så någon bild fick han. Van fågelfotograf som han är.

Den tredje dagen så började ”våran” ekoxe röra på sig till slut. Det kom fler bålgetingar och surrade runt stället och det märktes att den blev irriterad. Den reste sina käkar mot dem, till vår fotoglädje, och försökte köra bort dem. Såg ut så i alla fall. Till slut så började han gå runt matstället och till slut knallade han iväg längre och längre ut på ekens tjocka gren och vi stod kvar och följde den med kamerorna tills vi inte såg den längre.

Nöjda och glada promenerade vi tillbaka mot parkeringsplatsen. Där låg en färist av gammal järnvägsräls in till den. Och vaksam som Måns är så såg han plötsligt en till ekoxehane som hade trillat ner emellan rälsen. Den jobbade på att ta sig upp. Vi satte oss ner på marken för att följa den lite. Precis när den kom upp till kanten så trillade den ner igen. Efter tredje försöket så tänkte vi att vi får nog hjälpa den upp så den kan gå iväg men precis då kom en bil som såklart skulle in på parkeringen. Då var vi tvungna att agera för annars riskerade den med all säkerhet att bli överkörd. Måns tog sin keps och lade den framför ekoxen så den kunde kravla upp på den för att bli flyttad till en säkrare plats. Under tiden satt jag helt enkelt kvar och blockerade så att bilen inte kunde köra in på parkeringen. Märktes att de blev lite irriterade på mig men sånt är jag rätt bra på att ignorera och inte vevade de ner rutan för att fråga vad som pågick eller om det hänt något. Det måste ju ändå sett lite märkligt ut.

Vi såg på dessa dagar två överkörda ekoxar på vägen vid parkeringen. Den ene var nyss överkörd när vi kom dit det syntes. Tänk att folk alltid ska köra så fort på småvägar. Vi brukar alltid ta det lugnt för det brukar sitta fåglar, grodor mm på vissa ställen. Och även som turist så måste man tänka på sådant. Som turist tar man sig till ställen för att uppleva och se saker och visst läser man lite om det innan man åker dit. Och det var väldigt lätt att läsa om detta område och att det finns sällsynta ekoxar där. Men inte kör folk lugnt för det. Man tänker inte på sådant. Folks största bekymmer på semestern verkar vara var de ska äta eller handla glass.

Nåväl, det kändes mycket bra att ha räddat denna ekoxe och den satt kvar en liten stund på kepsen. Vi såg att den var på väg att göra något och lade oss ner med kamerorna. Jag låg så att jag hade lite motljus. Då fick jag uppleva dess fantastiska färger. Den öppnade sitt skal och vecklade ut vingarna helt och provade lyfta. Vilken otroligt röd färg den har. Jag som innan bara ansett dem som helt svarta skalbaggar. Plötsligt började den ”veckla” ihop vingarna igen och stänga sitt skal. Den verkade ha ångrat sig och började gå av kepsen istället. Den gick ner på mossan på stammen som låg på marken och satte sig en stund och bjöd till på ännu några bilder innan den gick vidare och försvann.

Det som dock är lite tragiskt i det hela är att det var 50/50. Med det menar jag att vi såg 4 st levande ekoxar och 4 döda ekoxar dessa dagar. Alltså en total på 8 st individer. Och två av dessa var direkt dödade av människan för de var överkörda. Det blir 25 % det. Sen hur många som försvinner pga vår miljöpåverkan blir med all säkerhet en annan % siffra.

Men det var en härlig upplevelse på semestern och nu går man till jobb imorgon sjukt nöjd att få ha upplevt denna Europas största skalbagge. Nu återstår bara att hitta dem här i min närmiljö. De ska finnas ett par tre mil utanför Malmö.

Visst är den vacker och fascinerande.